Sunday, April 08, 2018

idag ska du inte skriva någonting

Idag ska du inte skriva någonting
Idag ska du vara så långsam och tyst du kan
Du ska vara eftertänksam och du ska vara
människa; du ska lyssna på Mozart
Du ska kanske ta fram Tranströmerboken
och titta på bilderna från skärgården och läsa diktutkasten: här börjar tankarna
flytta sig utåt, för att kunna komma tillbaks
Jag kan inte låta bli att minnas, det var igår
Jag går över Västerbron, himlen är fylld
av sår från flygplan, vattenytan under oss
är mörkt mörkt blå, alldeles snart
slår träden ut på öarna därnere, men inte ännu
Jag tänker på Raymond Carvers dikt
som jag tror har raden ‘Vi är tusenden’, men nu
blir jag osäker: hela vår verklighet är osäker
I den dikten berättar han om unga eldslukare
i Mexico City; hur de går mellan bilarna
i de långa köerna och fyller munnen med sprit
Och tänder eld på sin andedräkt
Vi är tusenden idag som går här över broarna
Alldeles nyss var jag vid Fridhemsplan, jag klev av
där eftersom tågen inte stannade vid T-Centralen
Det är bara en kort stund sedan det hemska inträffade
på Drottninggatan men vi är redan många som går
hemåt över broarna, i min mobil ser jag
nyheter om skottlossning vid Fridhemsplan, precis
bakom min rygg; jag blir aldrig rädd
Antagligen är jag i chock men jag är helt lugn
Jag upplever ett visst lugn hos de flesta, någon
andas ut när vi börjar komma bort från City
och gråter
Det var aldrig någon skottlossning, som vi nu vet,
men känslan var nog nära den som är
vid ett plötsligt krigstillstånd; vi tar oss samman
i vår bestörtning och rör oss så säkert vi kan hemåt
Jag tänker på andra böcker när jag vandrar: Stephen
King, de där end-of-the-world-texterna: tvärstopp
i biltrafiken, människor rör sig framåt
med få tillhörigheter lastade på ryggen eller
i kundvagnar, eller ‘Vägen’ av Cormac McCarthy
Ja det är en enda lång väg; vid slutet
när pojken når havet och döden blir iskall
gråter jag varje gång
Man kan beskriva gårdagen som ett slags kaos
Därför ska vi inte skriva om det idag; vi är inte här
Och det krävs av oss en stor värdighet
och tysthet; jag minns lördagen den 1 mars 1986
Jag tog tunnelbanan in till Hötorget och Sveavägen
Varenda människa var tyst, blickarna både fulla
och tomma i samma stund, vi stod där,
i rad på rad, vid mordplatsen och såg hur högen
av rosor växte minut för minut
Den skräcken är den värsta jag har upplevt
Förlamningen
Även om allting fortsatte dagarna och åren efteråt
så var det förändringen som kändes, skotten
rakt in i vår - vad ska man kalla det? - själ
Och när jag har tagit mig över både Västerbron
och Liljeholmsbron, jag stannar upp i dess ände
mycket kort och vänder mig mot stan för att se
hur många vi är - vi är många - som går,
minns jag liknande händelser, närheten till
det hemska som sker, och detta att faktiskt klara sig
Det är ju det enda som har hänt mig: jag klarade mig
Den 2 augusti 1980 sprängde de tågstationen
i Bologna; morgonen efter kom jag dit
med mina tågluffarkompisar, vi var bara tonåringar
och begrep ingenting: grus damm tegelhögar
och en fruktansvärd tystnad bland människor
En helt stum stad; jag fick ett flygblad
i händerna, en text från kommunisterna
där fascisterna anklagades; två fascister dömdes
senare för dådet
Vi var försenade, vi hade dröjt kvar
i en annan stad kvällen före, annars hade vi kunnat
vara på den där stationen där 85 människor miste livet
Jag tror aldrig att jag helt har begripit
vad som skedde; jag tror inte att man gör det
Det finns så mycket att skriva, och absolut ingenting
Idag är det både själviskt och aningslöst
att försöka uttrycka vad man känner
kring det ofattbara, som ändå, mitt i just sin ofattlighet,
är väldigt avklarnat och tydligt: det finns
ett lugn i oss människor som är oerhört att uppleva
Gott vet jag inte, det bara är
Vi bara är, det är kanske det enda jag kan skriva idag
i flödet som forsar genom oss av bilder
och ord: vi är bara
Jag kan inte mycket mer Älvsjö 8 april 2017


Foto Magnus Carlbring 2017


Monday, March 05, 2018

när vi somnar tillsammans

2002 kom diktsamlingen När vi somnar tillsammans ut. Nu säljer vi ut de sista restexemplaren.

*

Röster från pressen:

"Det här är ingen kärlekslyrik som låter läsaren vila i vackra formuleringar eller fly bort. Det här är poesi som klampar rakt in i vardagen och sticker en tagg i ens överlevnadskoncept." Kerstin Hillström, NSD

"Det är puls, det är andning i dikterna som i en levande, sinnlig kropp, en kropp av ord." Eva Elmgren, BT

"Så även om det är i den musikaliska, säkra fraseringen som Magnus Carlbring har sin främsta poetiska kvalitet, snarare än i bildfantasin, är det först som sist frågan om en poesi som bärs fram av en inre nödvändighet, en uttalad vilja att gestalta samtiden och förändra världen, som gör att När vi somnar tillsammans inger den djupaste respekt." Ragnar Strömberg, GP

*

Ur boken:


Rummet

Du fyller det av kärlek
ljusnande rummet
med barfotasteg
och det runda, svaga ljudet
av en skål med ljummet vatten
som du ställer ned hos mig, du tror
jag sover, du smyger in i mig,
tassar in i hjärtat, dina fötter sjunger
mot det blå linoleumgolvet, vägen
från badrummet till sängen,
från strandkanten
till vattnet, dina första steg
som flämtar ned i havet, tidigt nu
i juni, du går från himlen
ned i lakanen
och mig: Ditt finger
doppas tyst
i vattnet, mot läppen, tungan
varm mot ryggen, fingret
stryker min rygg; du tror
hela tiden jag sover

Diktsamlingen kostar 120 kronor per ex (inklusive frakt och moms), enkel betalning via Swish eller Paypal.

BESTÄLL DITT EXEMPLAR HÄR.


https://formogr.am/JOvkOl82Id

Saturday, February 10, 2018

att du måste skriva

Har du känt att du måste skriva.
Var kommer det där ifrån. Har du
känt att du måste skriva något bara
för att ... ja att du just måste. Varifrån
kommer det där. Det finns en risk
att det du skriver inte bär. Att du inte
kan. Vad är det du gör. Varför. Har du
drabbats av svindel, inför något
som är alldeles vardagligt. Ett inköp.
Herregud vilken god apelsin jag åt.
Har du varit tvungen att dela med dig
av något som egentligen är trivialt.
Men. Du. Märker. Att. Något. Sker.
Har du märkt att något sker med dig
och du behöver skriva ner det. Vad.
Du vet inte ens vad det är eller hur
det började. Tvånget. Lusten. Är ord
organiskt material. Har de hjärtan.
Har varje text ett eget rotsystem.

Friday, January 05, 2018

HORD 2.0

Femårsjubileet firades med en sequel som innehåller en prequel. Där HORD var hård och anonym och en flod av mörkt skräp som brinner i människans hjärta, är DIE HORD en skimrande tunn fjärilsvinge. Det spröda är det starka. Inuti allt är ett du och ett jag och ett vi och en sång. Sjung med.



Klicka på länken för ett läsäventyr. Det är gratis.

Vill du sponsra poesin, swisha en tjuga till 0705328730.



Thursday, January 04, 2018

dina egna ord

Det viktigaste är att du behåller en kärna av ditt jag intakt och orörd att det finns språk kvar därinne som ingen annan än du vet om och kan använda sig av det är som en giftkapsel du kan bryta över det du har skrivit så att det blir osynligt och du blir räddad av dina egna ord.

Foto Magnus Carlbring 2017


habermas och internetsamtalet

Har Habermas tvångsfria och åsiktsbildande samtal - som ska ligga till grund för demokrati och upplysning och bli till medel för människors handlande - en plats på internet? Jo absolut, men det krävs en viss - hur ska vi säga - nivå av artighet och ödmjukhet. Och insikt om att text är materia som både är föränderlig och beständig. Vi befinner oss i ett landskap av både kvicksilver och härdat stål. Hypertextens och kommentatorsfältets puerila stadium borde övergå i någon slags mer eller mindre kreativ studiecirkelssamtalsprocess där alla lyssnar på alla och där varje ord, varje formulering innebär ett ställningstagande som kan omprövas och omvärderas och kanske då och då uppmärksammas av något helt annat skäl än som var tänkt från början. Ibland har man ju inte ens tänkt något från början utan bara börjat att skriva av vilket prosaiskt skäl som helst. Typ: ja se det snöar ja se det snöar. Och? Vad menar du med det? Försöker du göra dig märkvärdig? Tror du att det är viktigt för någon annan än dig, att det snöar? Ja det tror jag. Eller tror. Hoppas är kanske mer precist formulerat. Eller oprecist. Det oprecisa är kanske det mest precisa vi kan åstadkomma. Varje text är exakt som ett snöfall: man har ingen aning om när det börjar eller vad det ska bli av det. Ord bara. Drivor av ord.
Foto Magnus Carlbring 2017