fredag, maj 08, 2009

kapitel trettiotre 3

BERÄTTARNAS BERÄTTELSE

av Embryo Foster
Tredje delen


Nu viner granaterna. Nu skriks det i leden. Nu faller de fallna. Nu sträcks händer mot skyn. Nu sjunker de ned i leran. Här regnar krut och kulor över de stridande: bom bom bom bom bom.

Eld upphör. Nu viftas det med flaggor. En reklamjingle hörs. Äntligen. Det är glassbilen som kommer. Alla tar en välförtjänt paus. "Fly mig en storstrut!", "Langa en puckstång, ditt pucko!", "Har de nån fettfri fruktfri glass?". Man hukar och äter under tystnad. Solen gassar. De stridande glassar.

Och sedan på't igen. Nu är det bajonetterna som sätts på blyertspennornas spetsar och man tågar rakt ut i röken i ingenmansland. Nej. Det här går inte. Folk blöder. Lider. Risken är att civila kommer att drabbas. Medborgarna protesterar. Någon skriker, i ena ledet: "Medborgare! Förenen eder!" Och från andra ledet kommer det genast tillbaks: "Vi är alla meborgare!" Och så fortsätter man. Till och med författarna glömmer bort det allra viktigaste: de slutar att skriva. Och skriva. Och skriva. Och skriva.

Men då. Som på ett moln av gyllene blad som sänks mot marken likt hållet av en mjuk hand: Här kommer en hjälte. En grabb i kostym och snygg slips och välkammad frisyr. De stridande släpper sina vapen, häpnar, står med gapande munnar.

- Sjung O gudinna om vreden som brann hos peliden Akillevs!

- Är det han? Är det Akillevs?

- Nej nej. Det där är Brad Pitt. Väl?!

- Nej. Det där är Homeros.

- Simpson?

Tills den unge mannen höjer en hand för att äska tystnad. Han plockar fram en penna och ett skrivblock och nickar tyst åt åhörarna.

- Lyss.

- Vad snackar han om? Vem är det? Vad gör han? Varför lägger han sig i det här?

- Äh. Men låt grabben få en chans.

- YANKEE GO HOME.

- Men låt honom tala. Kliv fram, du okände!