torsdag, januari 28, 2010

förbjud allting 2

Har ni märkt att tunnelbanan är full av förtryckta människor? Kvinnor i burka ser man i stort sett aldrig där. Men andra. Hemlösa. Missbrukare. Fattigpensionärer. Och hur är de klädda, egentligen, de här människorna? Illa, mycket illa.

Vi måste ta tag i det här. Förbjud, till att börja med, gamla unkna pälsmössor. Sådana där med öronlappar som uteliggare och gamla bonngubbar har. Förbjud, btw, pälsar också; på Östermalm har jag sett massor av förtryckta kvinnor som går i vargpäls och annat. De mest förtryckta går i fuskpäls. Och fusk gillar vi ju inte.

Och de här pensionärerna, hur kan de få gå omkring klädda som ... pensionärer. Det är inte snyggt. Det är inte rättvist. Det är inte trevligt. Gråa kappor och fladdriga gabardinbyxor och käppar och kryckor och ... man kunde ju tro att de är gamla. Gamla människor tycker vi inte är särskilt intressanta; de tillför ju inte samhället någonting alls. Visste ni - exempelvis - att de inte arbetar?

När vi ändå håller på: ibland ser man människor ute i kollektivtrafiken i uniform. Vad är det för slags förtryck, för orättvisa? Jag vill gärna bära uniform jag också, det är ett plagg som gör att man syns. Men alla kan inte göra det, så därför förbjuder vi det.

Igår såg jag - håll i hatten (eller gör inte det: hatt ska vi förbjuda, tycker jag) - en snubbe i mysbrallor. På pendeltåget. Mysbrallor. Hur kan det gå så illa? I hemmet får han gärna gå klädd så. Men bland folk, bland vanligt folk?

På Rinkeby Torg händer det att jag ser kvinnor i burka. Men där ser jag också män i cheviotkostym och kvinnor i korta kjolar och barn i bävernylonoveraller och snubbar i jättestora kepsar och tjejer i trådflätor och grabbar med rakade skallar och farbröder med kalotter och små fezer och sådana i hatt och shorts och ... och så vidare.

Inte för att jag vill vara klädfundamentalist eller intolerant eller så: men borde inte alla dessa människor fundera lite över hur de klär sig? Eller hur de ser ut? Får man se ut hur som helst? Hur många är det som sprutar in botox i ansiktet och bär pushupbehå, exempelvis? Förbjud det där omedelbart: snacka om förtryckta - och förryckta - människor.

Nej, ska man förbjuda plagg, då ska man förbjuda alla plagg som finns.

Naket, det är det enda riktigt rättvisa och rättvisande. Jag vill se politiker i talarstolen som de ser ut, inte förklädda i slips och kostym och knytblus och dräkt.

1

onsdag, januari 27, 2010

skjut allting

Vargstammen. Det är ju löjligt. 210 djur.

Tycker Jägarförbundet - de verkar ju glada i att avlossa salvor - skulle sikta in sig på något annat djur.

Ta råttorna till exempel. Hur många finns det inte i Stockholm, i kulvertar och källare och parker? Kunde man inte ta dit några jaktlag från landsbygden, så de fick jobba i riktig vildmark: den råa betongen?

Andra djur som det finns alldeles för många av, det tycker jag, är getingar. Särskilt under getingsomrar. Hur de klättrar ner i saftglasen och upp på kanelbullarna; det vet vi ju är livsfarligt. Hur många döda människor har vi där, i jämförelse med hur många som attackeras av alla dessa (hu!) tvåhundratio vargar?

Det vore festligt att se ett jaktlag samlas utanför ett trädgårdskonditori en ljummen sommardag; hur de siktade in mot cafégästerna med sina höghastighetsgevär och superkikarsikten.

Fästingar. Etter värre; de gör oss ingen nytta alls. Dessutom är de mer förekommande i jägarnas mer vardagliga jaktmarker: skogsgläntor och ängsmarker och i busksnår. Fästingar är dessutom så himla små, att man skulle kanske kunna skjuta dem med kulspruta, för att vara säker på att ta kål på dem. Eller bomba dem: napalm är kanon mot fästingar.

Men de djur som de allrahelst skulle skjuta bort från civilisationen är väl ändå igelkottarna. De blir ju ändå bara överkörda överallt. Och är de inte väldigt inavlade, så underliga som de ser ut? Taggiga och vresiga och helt larvigt bollformade bara man kommer nära.

Eller, för tusan: skjut allting, när ni ändå håller på. Det mesta är ju ändå i vägen för oss människor och vad vi tar oss för. Skjut människorna på en gång. Men ta jägarna allra sist, annars går inte ekvationen ihop alls.

fredag, januari 22, 2010

företaget välfärden

Välkommen till företaget Välfärden. Vi är alla medarbetare. Vi är alla enheter, produktionsdetaljer, vi är alla vinstmarginaler, procentandelar.

Livet är ett sant entrepenörskap. Bli din egen detaljist. Bli ny i det nya Sverige. Välfärdens anställda är ett slags maskiner. Bra, vältrimmade maskiner med goda löner och god hygien. Vi luktar inte illa. Vi luktar inte alls.

Företaget Välfärdens medarbetare talar anständigt - svordomar är sällsynta - och dricker måttligt. Vi äter nyttigt, enligt GI-skalan och vi motionerar tre gånger i veckan. Ingen av oss tar i vare sig för mycket eller för lite.

Vi är värda en hel del, vi medarbetare. Vi har dock vissa åkommor. Allt detta nyspråk - alla ord som betyder något annat än de betydde nyss - ger oss ett slags eksem. En klåda inifrån som gör oss oroliga. Vi har blivit intalade att det viktigaste för en människa är inte längre att vara medmänniska. Utan medarbetare. Vi väntar nu med spänning på när man ska börja utse Veckans Medarbetare.

Det skulle skapa lugn. Dämpa oron. Lite premier. Godis i våra utsträckta händer. Kanske skyltar utanför Välfärdens portar med bilder på de medarbetare som gjort sig förtjänta. Man kunde få en titel: Välfärdens Vinnare. Man kanske blev skickad på en resa till en semesterort i en annan galax. Eftersom: vi lever inte i samtiden längre, bland vanligt folk. Vi lever i framtiden.

Det här är inte 1984. Det här är 2084. Vi talar nyspråk. Vi sover inte. Vi är det vakna folket. Vi har självlysande ögon och blixtrande portföljer.

Vi kan räkna. Vi är betygsatta. Vi har kvalitetsstämpel. Vi är Välfärdens Medarbetare. Varje morgon slår vi på teven eller slår upp morgontidningen och läser om hur våra chefer lovar oss högre löner och rättvisare villkor. Vi är väldigt tacksamma. Vi talar i kör. Vi är alla likadana.

Men: vi har hört att det finns andra slags människor. De utslagna. De sjuka. De åldrande. De små. De funktionshindrade. De nyanlända. De krävande. De arbetslösa. De som behöver, men inte kan. De som inte är fungerande entiteter, de som inte är maskinella, de som inte rullar på räls, de som tänker själva. Vi kallar dem Välfärdens Fiender. Snart är Hatveckan här. Då ska vi ta hand om dem.

onsdag, januari 20, 2010

den fria marknaden pris

En gång hade Haiti massor av risbönder; de odlade både för inhemsk konsumtion och för export.

Men den tiden tog slut.

I den här världen är det den fria marknaden som råder. Den fria marknaden är ett slags självgenererande organism; den äter vad den behöver och stöter ut vad den inte behöver. Den fria marknaden är - hävdar man - självreglerande. Det innebär att den kräver låga, om ens några, tullar. Inga hinder. Att köpa och sälja varor ska vara fritt och enkelt.

Men det där blir inte rättvist. Det fria och enkla gynnar alltid den som redan har sitt på det torra. Med ett annat språk: Utan begränsningar kan ett rikare land subventionera sina producenter och dumpa priserna på sina varor och sälja dem för en spottstyver till fattigare länder.

Det har drabbat Haitis risbönder.

Amerikanska risbönder - de måste ju också leva - fick stöd från staten för att kunna sälja sitt ris billigt. Säg att det kostade en dollar att producera en skäppa ris. Då kunde man sälja den för en halv dollar, på grund av subventioner. Från USA kom därför ett mycket billigare ris - det kallades Miami rice - vilket innebar att Haitis risbönder fick ge upp sina odlingar.

Och vad skulle de göra då? En del odlar annat. Många måste flytta. Vart? En del drog utomlands, bara flydde. Många tog sina chanser i städerna, främst Port-au-Prince. De bor i kåkstäderna runt huvudstaden.

Eller, de bodde där.

onsdag, januari 13, 2010

haiti

stöd nu

homo homini lupus

Jag är en varg. Det är snö och det är sol och det är vatten och det är natt och det är dag och det är mark och det är människa och det är djur och det är tänder och det är päls och det är kött och det är hjärta och det är strupe och det är snö och det är vatten och det här är jakt att jaga och att vara jagad är att vara varg.

Eller är det tvärtom.

Jag är människa. Människan är människans varg. Jag är livrädd. Jag är rädd för snön för solen för vattnet för natten för dagen för marken jag går på för mig själv min hud mina händer för vad jag kapabel till för vad jag kan göra för att jag kan jaga och för att jag lika gärna kan bli jagad för att jag vet hur det är. Att vara varg.

internet

Ett litet embryo sitter ensamt kvar vid tidens slut och knattrar på sitt tangentbord. Alla andra har givit upp; floden av skräp har dränkt dem, det finns ingenting vettigt längre att skriva här ute. Litteraturen vann. Böckerna. Konsten vann; den genomarbetade och genomförda. Allt detta osovrade, oredigerade, alla dessa utgjutelser, allt detta banala, talspråkliga, pladdriga: till slut blev det sin egen fiende. Man orkar inte läsa mer, se mer, klicka mer; man orkar inte följa en enda länk till till en plats till med text man inte orkar ta sig igenom en gång till. Eftersom man har redan läst samma sak, förut, någon annanstans. Ingenting är nytt. Ingenting är färdigt.

Eller också är det tvärtom.

Miljarder embryon sitter vid sina tangentbord och knattrar. Orden sprutar. Idéerna och kreativiteten flödar. Vapnen är i allas händer; rättvisan är fullständig: ingen vet eller kan mer än någon annan, alla har samma talan, samma uttrycksmöjligheter. Den kompakta floden av text och bilder - denna skönt sjungande vågrörelse, denna rytm av klokskap och samförstånd - får världen att bli mindre och mindre och människor att bättre begripa varandra och hamna i färre och färre konflikter. Till slut är allting alldeles bra. Perfekt.

fredag, januari 08, 2010

att inte skriva

Vitögda döende författare sitter i kulvertarna och skälver i kylan. De är där nu, ute, nere. De har kanske små bössor framför sig, de säljer kanske någon tunn liten diktsamling eller en roman utan namn eller titelblad. Det mesta är gjort nu. Allt är slut. Här, vid skrivandets sista utpost, kommer man till insikt. Mörkret sänks i tunnlarna, de sista lysrören tickar till några gånger innan de dör.

Vi hade så kul. Vi hade så himla roligt. Orden och vi och papperen och kapitlen och sidbrytningarna och radavstånden och gestalterna och miljöerna och händelseförloppen och de dramaturgiska krumbukterna och de poetiska utsvävningarna och sönderadjektiviserandet och det avskalade, det nakna och det smutsiga och det realistiska uppblandat med det fantastiska och det drömska som flöt in i det upplevda. Texterna var våra bästa vänner.

William S Burroughs fick en gång frågan om han skulle skriva även om han befann sig ensam på en öde ö. Han svarade att det skulle han självklart göra. De påhittade gestalterna var ju hans bästa vänner. En annan gång fick han frågan om varför han skrev. Varför? För att ha något att göra.

Och nu. När man inte längre har något att göra.

Vad gör man då?

Åh. Författarna reser sig förstås, knyckigt och lite hämmat till en början och med vissa skavanker. Det tär att hamna i den här oerhörda kylan, det gör ont i kroppen. Men man får tänja på lederna. Stretcha ut sina strofer. Och sedan - utan att man ens har fattat hur - är man på det igen. Tangentbordet. De förbannade typerna, morfemen och satsdelarna och världen som alltid lika oväntad öppnar sig därinne. Hur skärmbilden lyser vit och intagande av allt det oskrivna.

att skriva

Farran och Morran sitter med fotoalbumet. Alla de här bilderna som inte kan lämna dem. Embryo vid julklappsutdelningen; hur han öppnar den lilla asken med den första pennan. Embryo på sin födelsedag: den första skrivmaskinen. Han börjar jobba extra, köper en dator. Embryo vid tangentbordet. Embryo kommer in från kylan med ryggsäcken full av böcker. Embryo vid köksbordet, med näsan i ett lexikon eller en diktsamling. Embryo som är på badstranden, hur han skriver långa hexameterverser i sanden. Embryo som sitter på tåget norrut; han läser snön som forsar förbi därute, skogens alla svarta bokstäver, älgarna och orrarna som försvinner mellan stammarnas/meningarnas grå streck. Embryo i skidliften; han hinner läsa några strofer av Ekelöf för sin bänkgranne. Embryo i badhallen, han klättrar upp på den översta raden, kastar sig ned som en avstavning från tio meter. Embryo sitter i bradagsrummet med blocket utbrett framför sig på golvet. Han skriver. Han skriver hela tiden. Han är egentligen bara ett ord, eller en brunn som är fylld av ord. Han är egentligen bara en text, eller embryot till den. Ju längre Morran och Farran bläddrar i sitt album, desto blekare blir bilderna, äldre, försvinnande. När de har kommit till albumets allra första sida, är bilderna alldeles vita bara. Tomma. De ser på varandra. Var är Embryo? Var är texten? Alla de där orden som han skrev, vart tog de vägen?

torsdag, januari 07, 2010

svält

Farran fryser ihjäl. Han sitter med fjärtkontrollen och skakar. Tevebilden har fryst. Allt är stilla. Orörligt. Vi är nära den sista dagen på jordklotsen, nära den där punkten då allting imploderar och solen sprängs och blir en blodröd manet som sväljer allting.

Men först ska vi bo utsvultna på en planet som är ett kylskåp. Utan innehåll. Vi är blågröna avatarer - varken människa eller utomjording, bara en hybrid av ingenting - som lever på iskross och kylarvätska. Det här är den egentliga istiden. All mänsklig värme är utplånad; det enda som råder är klimatet och dess upp- och nedgångar. Ena dagen ökenstorm. Nästa dag femtio minusgrader.

Farran går ut i garaget och gräver fram allt det gamla ur alla gamla kartonger. Han klär sig i trasig Vietnamveteranjacka och t-shirt med No Nukes-tryck och fransiga eländiga jeans med blommor påsydda över knäna och sedan tar han en högaffel i ena handen och ett basebollträ i den andra. Och beger sig iväg.

Morran kommer efter. Hon skriker.

"Frank! Frank!"

Han svarar inte: det ryker snörök ur hans öron. Ansiktet är ett isblock. Det är alldeles för kallt i den här världen. Det är vad han säger.

"Vi fryser ihjäl det är så kallt."

"Men vart ska du Frank?"

Han höjer sin högaffel - spetsarna mot den isvita himlen och träden som sprängs inifrån av köldskott - och skallar.

"Till Rosenblad! Nu ska de fanimej få sätta på värmen igen. Eller sätta sej på den här."

lördag, januari 02, 2010

tjugohundratio

embryos kusin kapitalistsvinet kommer okcså hälsar på: han delar ut valsedlar åt höger och vänster åt högern

i år är det valår: rösta på mej så får du det bättre än dom som har det sämre det säjer jag nu

yo

jaharu: troru vi grår på den lätta en gång till det undrar jag nu

yo

okcså embryos farra frank tar en sån där blekblå lapp och knycklar ihop den och stoppar in den under överläppen: snus är snus om än inte

okcså kapitalistsvinet grår från dörr till dörr och knarkcar på och provar lite gammalt nyspråk som ingen begriper: rösta på dom nygamla eftersom efter dom nya kommer dom gamla och efter dom kommer dom som fanns före dom gamla: dom som är lite sisådär halvgamla: som jag

okcså folk glor på honom som fågelholkar: jaha: och?

okcså kapitalistsvinet ser på dom lite grisögt: jag vill bara att allan ska ha det lika bra

som dej?

obsalut: har ni läst det sovrande folket det undrar jag nu



gör det: där kan man läsra om hur man inte ska levra sej och göran: istället för att sovra ska man välja okcså vrakra det säjer jag nu

jahapp

det gnäller att vara fri

jahapp

okcså glad

jahapp

det är jag: tittra på mej bara

men folk stängrer dörren framför honom med en trött sukc

okcså kapitalistsvinet knallrar bort mot den iskalla horisonten med sina valsedlar fladdrandre efter sej som det skräp dom är det säjer jag nu

yo