onsdag, december 23, 2015

hordjubileum

På julafton fyller Hord 3 år

de små fingrarna de små tårna de små förväntningarna: näsan
som man borrar in i allt det där man förtränger: håriga spyboll
vi är på dagis: vi ligger i mänsklighetens kuvös: vi är embryon
utan chans att hitta exakt rätt i livet: vem är jag vem är jag inte
den stora svarta sopsäcken fylls snabbt av mjölke närhet svett
se: en neonvit fläck där döda fiskar kastas in i en virvel av rop
nattängens hundkäx och vildmorot brinner inuti de medvetna
varelser som hårt koncentrerar sig på att jorden ska överleva
månens deodorantstick bortvräker eftervärlden som en fjäder
som ändå ska förloras i barnens regn: det blir inga fler somrar
inre glimtar av dödsrikets bronsvatten och svarta lerjord ryms
i de bilder som projiceras under fn-delegatens idoga arbetsdag
en knappnål begår hor genom en gräslig fågelklippas fettfyllda
hjärta där det blankbrutna skeppets oljade buk stinker droger
snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar

                                                                           Ur Hord, 2012

Foto: Magnus Carlbring 2015

måndag, december 21, 2015

ljus

Djupt inne
i kuvösen
Hjärnan
kokar sakta
av vemod
December
är öppet
Mörkret här
fyllt av ljus

Foto: Magnus Carlbring 2015

onsdag, december 16, 2015

geminiderna

Allt fryser fast i vintermörkret.
Geminiderna störtar genom kroppen
som neutriner. Vi är i rymdstormens
fångstnät. Min skugga faller silverblå
genom frostängeln som tunn skrapas fram
i vindrutan. Trafikljusen bultar som hjärtan
inuti blicken. Det är äntligen varmt
mitt i det kylslagna och nattsvarta.


Foto: Magnus Carlbring 2015



 


måndag, december 14, 2015

sång inuti

De som inte gör stor sak. De som inte framhäver. De som bara. Som inte överdriver, men ändå: går mjukt fram med stor famn som inte fångar in allt. De som är mer du än jag. De som är vi, eller snarare: som är inuti de andra. Som kan se med dem. Lyssna av oss. De som inte har profilbild. Inte tar en selfie. Inte skriver autofiktion. Inte är i vägen. De som inte tar. De som inte breder. De som helt enkelt. De som är vid ängens kant. De som står till midjan. De som gör drakar och mäter vinden med ett blött finger. De som blandar ut det starka med så mycket svagt att det svaga riktigt lyser. De som är utanför. De som inte sjunger. De som har en sång inuti sig. De som målar med händerna, eller med tanken bara. De som är förtvivlade. De som inte skrattar åt andra. De som gråter ofta. De som kan ro och långsamt pilka upp det vackra ur det skimrande. De som inte är här. De som byggs upp av främmande ord och som kan försvinna i en text eller en bild som vore de en del av vad som fanns före och som kommer efter. De som är här. Som vi.

Foto: Magnus Carlbring 2015

fredag, december 11, 2015

vad gör du just nu

Vad gör du just nu. Vad ska du bli när du blir liten. Vad är en människa. Hur många gånger ska du behöva ställa dig frågor. Hur ser en dag i ditt liv ut. Hur mycket är ett människoliv värt. Vad gör du för andra. Hur behandlar du dig själv. Vad är livets mening. Varför blir somliga människor religiösa, och många inte alls. Tror djur på Gud. Är månen en metafor, trots att den är en reell företeelse: denna kalla sten täckt av damm som är solens bleka spegel. Hur mycket energi finns det i en frågeställning. Är ett ord materia. Kan man få liv i det stillastående, genom att skriva om det. Är det helt enkelt så att skriva innebär att skapa liv. Orden rör sig som boskap, eller vilda djur över en savann, på det vita digitala skrivarket. Vad är du just nu. Jag är en varelse; det är en samling av Ungarettis dikter i svensk tolkning, jag har den alltid nära. Vad är en varelse. Vi andas. Vi skriver. Vi äter upp varandra. Månen faller ned över oss som ett varmt klot, det studsar i öknen och ut i havet och allting fräser. Vi kommer att sjunga, tills jorden går under. Vad är en text. Vad skriver du just nu. Vad skrev Ungaretti: “Jag drömde/i natt/om/en slätt/med strimmor/av svalka”. Han skrev från skyttegravarna. Det blöta blocket. Pennstumpen. Lik omkring honom. Och månen, iskall och varm (som metafor, som längtan kan den vara varm). Vad gör månen just nu. Vad gör texten just nu, med oss. För oss samman, eller slår oss isär. Ord är tunga. De lyser i handen. Släpp.
 

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

torsdag, december 10, 2015

hord

Jag debuterade för 30 år sedan. Eller. Jag gjorde en del smågrejer före, var med i antologin Grupp 83, skrev i lite tidningar, publicerade noveller. Men min första egna bok kom 1985. Min senaste bok är Hord, den långa dikten som kom ut på julafton 2012. Jag arbetade med den länge, jag ville få fram en känsla av instängdhet och kantigt flöde, i samma sekvens. En orytm. En tsunami av ord som både förebådar det vi inte vet ska komma och slungar upp det som nyss har skett. Jag använde massor av ord ur det flöde som samtiden erbjöd, och jag arbetade hela tiden ner rytmen, tempot, det sköna. Ur det söndermalda skulle en annan sång komma. Ibland behöver du bryta ned din text och börja om. Under versen och inuti den kom ett slags självklart tema - som nog har följt mig hela tiden - fram. Att skydda de skyddslösa. Att en värld där barn dör - i krig, av svält, av våld, i armod - inte är en civiliserad värld. Och samtidigt: det ska alltid finnas en tröst i det oförklarligt enkla, i molnformationer och fågelsång. Det här är slutet, den eskalerande sången:

      som en dröm utskuren ur sitt drömkött: en relief av måsfåglar
      skiktade som döda hudar - plåtskrällen - som nu bara ramlar
      omkull: vi planterar genomskinliga isträd där de en gång levde
      förtvivlat mörk materia vindlar ur nejlikans grälla lysmaskljus
      graven är en enkelt sådd rad av rädisor som aldrig kommer att
      förenas med mysteriet kring sin egen tillblivelse: solens revolt
      en skärva försommar antyder lövsprickningen: sedan slutrakat
      dova andetag och djurögon bakom ett poröst berg av lintyger
      vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
      vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
      vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
      de enorma planetballongerna rensar kvällen på neonlila slöjor
      rädslans motorcyklar parkerar i själens förgemak: korpar lyfter
      och vi hör till slut bara lärkan lärkan lärkan: sången är eldgul
      kyrktornen öppnar ljuset och de ockrafärgade kolonistugorna
      ber om en nåd som inte finns innan de skjuts i miljarder bitar
      livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
      en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
      innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
      i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer


 

måndag, december 07, 2015

sidensvansar

       En flock sidensvansar
       drog förbi ovanför oss
       med sin kvillrande glaslätta sång
       Silhuetterna mörka mot mörk himmel
       Men när de vänder upp
       mot ljuset ser vi de skimrande
       kropparna; iväg igen rastlösa
       till nästa trädkrona och nästa
       och nästa

allt är högupplöst

      allt är högupplöst - varje detalj exakt som i ett snöfall som du
      inte anade skulle komma: stillheten vädjan det paniska - och
      alldeles osynligt: det efterlämnade är som ett saffransfält: tyst
      en väldig lunga som inte rör sig men alltid kommer att finnas
      som en reklamfilmsvåg aldrig påbörjad aldrig avslutad ett svar
      på det svarslösa: tonerna utsläppta i stjärnfältet som vingbrus

                                                                               ur Hord, 2012
 
Foto: Magnus Carlbring 2015
 

torsdag, december 03, 2015

december

Livet är ett fuskbygge. Det bara rasar stöttor omkring dig. Allt flagnar till slut. Man står där med kistbottnen rutten under sig och himlen som ett vitt täcke av tomhet. Då gäller det att ha gott om nubb. Och en hammare. Och sedan får man börja om. Här ska brytas rader. Här ska skyfflas ord. Här ska vi resa en julgran som lyser inifrån sitt mörka urskogshjärta. Stjärnan i toppen är en måne. Det är ett rött paketsnöre kring dess tunna kropp. Tänk om det alltid var december. Värmen som kryper under frosten. Stormen fylld av lugn.

Foto: Magnus Carlbring 2015


dödens lilla bok

2005 kom Dödens lilla bok, en diktsamling om sorgearbete till viss del men om livet och det omedelbara omkring oss till större del. Jag ville ha en liten, inbunden bok, som man kunde bära med sig i fickan och som kunde ge tröst eller bara ge bilder. Här finns en dikt med julmotiv, dessutom: Röd hyacint.

      Det lackar mot jul och man bär in blommor
      Här kommer du med en påse i handen, en brun
      pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
      Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
      och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
      i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
      katastrofbilderna katastrofbilderna
      Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
      måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
      av varmt glas, tankar som orkar
      ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
      Zero utan att förtvina, utan att ge upp
      Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
      till varandra, det gäller att få samtalet att gro
      i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
      det måste finnas framåtrörelse och motstånd
      Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
      är mest en flod av skräp,
                                                och vi tystnar
      Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
      Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                                kronbladshopp
      Inuti blomfriden, i en doft därifrån
      Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
      än till bilden av blommor, just de här
      är kraftigt röda, som väldiga och små, små lågor
      Det brinner från mörkret och ned i oss, det
      rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
      hypnotiska makt att bringa en stunds frid, Peace
      all                                      Flower Power
     
   

onsdag, december 02, 2015

arbetar oavbrutet

Arbetar oavbrutet med min dikt
och inser nu att jag måste skriva den
precis som den faller, vartenda radbrott
är en självklar rörelse, det finns ingen
möjlighet att återkalla det som har skett
När den här texten träffar dig
är jag sedan länge försvunnen ur den


Foto: Magnus Carlbring 2015

decemberstjärnan

Decemberstjärnan
är glasklar
och obegriplig. Det enda
vi känner till är isen
som vi lägger handen mot.
Det enda som finns
är vi just nu.


Foto: Magnus Carlbring 2015

måndag, november 30, 2015

en fågel

Jag ska från nu
aldrig ändra i en dikt
Allt som skrivs
är omedelbart
och omisskännligt
En fågel som lyfter


Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdag, november 26, 2015

paul exodus propp

2004 kom min roman Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien. Det är en pikaresk, om en ung och ganska usel men uppriktig poets öden och äventyr i ett pseudolitterärt Stockholm, månaderna kring millennieskiftet. För mig var boken i förstone ett skriväventyr, ett lustjobb, och i andra hand en exposé över skrivandets konst, ett slags bortskummande av allt möjligt och omöjligt som försöken till ett författarskap kan innefatta. Det pretentiösa skulle ner till marken, och samtidigt sättas främst. Höga anspråk, med skitig bakgrund. Samtidssatir och skrivkarta i samma paket. Jag tänkte Röda rummet. Jag tänkte Ulysses. Jag tänkte Don Quijote. Och allt nerpulat i innerfickan på en sjavig poetkavaj. Det blev en äkta tegelsten. Tio kapitel, där Propp misslyckas inom en skrivgenre i varje. Att skriva är en härlig dualistisk kamp. Bästa bemötandet fick jag av dem som fick en skrattfest, märkligast kanske av dem som trodde att boken var en självbiografi; den inleds med att den förtvivlade Propp kastar sig ut från Kulturhusets tak på nyårsnatten 99. Det gjorde aldrig jag.

Ur Sjätte kapitlet, Den stora romanen:

"Ibland hamnar man på villovägar. Ibland är det inte den rakaste vägen som leder till det största målet. Ibland, som när man ägnar sig åt stort och avgörande konstnärligt skapande, måste man gå varv efter varv efter varv i skogen innan man hittar ut i ljuset. Paul Propp var djupt inne i skogen, alldeles vilsen och samtidigt alldeles uppslukad. Han skrev som en eld. Han skrev och rev och strök och skrev och strök och rev och strök och skrev. Sida upp och sida ned. Timme efter timme. Tio kollegieblock. Åttiofem spänn. Han fyllde dem, ilade iväg och köpte en bunt nya, åttiofem spänn. Stryk och skriv. Nytt blad. Ny story. Ny vändning. Han var som en törstig vandrare vid en fjällbäck, han drack och drack och blev aldrig otörstig, bäcken rann in i honom och växte, hans törst blev större och större. Och han hällde i sig kaffe. Ekologiskt odlat afrikanskt mörkrostat starkt kaffe. En bunt pennor. Det var såhär han skulle göra det. För hand. Det satte sig nu. Det rann ned i honom som lava och ljus. Han hade valt ett fik – Krök å Kök – på Södermalm som han tyckte var lagom sunkigt och inrökt och soft att författa en stor roman på; han skulle sitta här tills han blev färdig med utkastet. Från morgon till kväll. Han räknade med att sitta här i en vecka, max två. Och sedan skulle han fixa en dator och någon som visste hur en dator fungerade och som kunde hjälpa honom att Öppna Dörren."


I år kom Propp i nyutgåva, som e-bok. Här att köpa. Här att låna.

torsdag, november 19, 2015

utsikten från mitt hjärta

Utsikten från mitt hjärta. Dikten skriver sig
rakt igenom nattljuset. Eller tvärtom. Natten
skriver sig ut ur hjärtat. Det som inte känns,
känns inte. Jag fotograferar texten som drar
igenom texten. Orden är fria och sönder.

Foto: Magnus Carlbring 2015

#tbt propp

Propp. BTJ. 2004.

 

Propp finns som e-bok. Låna här!

när vi somnar tillsammans

I år är det trettio år sedan jag debuterade. 2002 kom min sjunde bok, När vi somnar tillsammans. Det är en diktsamling i tre sviter, en triptyk över en kärleksnatt och ett liv. Kväll. Natt. Morgon.

      Här

      Det känns att du är här
      Det känns i fingrarna
      att du är här, det sträva
      vid dina ögonbryn
      Att det är dina läppar
      som mjukt och dina tänder
      som hårt gnider sig
      mot fingrarna
      Med en smekning
      över din panna
      och kind, känner jag
      hur nära du är, att du
      är här, det känns lätt nu,
      att skriva det höga
      och just lika låga: Jag
      älskar dig för att du är
      här hos mig nu



onsdag, november 18, 2015

poesin


      Poesin är inte alltid
      så stark. Men den är alltid
      en motkraft.


Foto: Magnus Carlbring 2015

novembernatten


      novembernatten
      sluter sin hand
      omkring oss


Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdag, november 12, 2015

skriver

 
         Plötsligt skriver du
         den där dikten
         du har väntat på
         så länge nu
 

Foto: Magnus Carlbring 2015
 

dikten

 
          Dikten
          är ett inre
          öga
 
 
 
Foto: Magnus Carlbring 2015
 

att vara människa

Medmänsklighetens inre gränskontroll. Var börjar ditt lidande. Inom dig eller utom dig. Vid kusten till ett livsfarligt hav. I ett utbombat hus. Med dina barn i famnen. Det finns ingen text som kan läka samman människor. Det finns bara människor. Asylrätten gäller alla. I en annan tid kan det vara du. I en annan tid var det du. Vi är alla migranter. Vi har rört oss över de här jordklotet i miljoner år. Ingen gräns kan någonsin stoppa den frihet det innebär att vara människa. Vem minns Raoul Wallenberg. Vem minns Stéphane Hessel. Vem kommer att minnas sig själv. Vem minns framtiden.

Foto: Magnus Carlbring 2015
 

sånger vid E4:ans avfart

1999 kom Sånger vid E4:ans avfart. En narrativ diktsamling som utspelar sig i förorten, i bruset av trafik och fågelsång. Den fick tidningen Vi:s litteraturpris, med motiveringen: "Magnus Carlbring får Vi:s litterära pris 1999 för sin diktsamling Sånger vid E4:ans avfart. Med stor bildfantasi och djup respekt för människan sätter han ord på en livskänsla som kan finnas i alla stämningslägen mellan självmordet och kärleksscenen i köket och var som helst mellan en motorvägskant och en mälarstrand. Livet är stort, men det ryms i förorten."

Den första sången

Varm urin späds i lervatten från pölarna i den osynliga parkleken,
går från mun till mun i en vass, frostkall cocacolaburk
I gårdens skymningsmörker offras spottloskor i en kritcirkel
Mohammad drar svarta streck över läpparna, tecknar blodkors
i pannorna
Drömskallarna beväpnar sig med käppar och sten, de smyger
i en mörkgrå flock inpå den gemensamma fienden, Skuggmannen,
vars rock slukas av Håligheter i nattgrönskan
Ögonen glöder i vintermörkret
Tillsammans rör sig flocken, i täckjackor, i ljuskäglorna
mellan hyreshusen
Nattens och orons budbärare följer dem i ryggen: Rådjuren, Den
Vithåriga Änglaväkterskan, Ljusknippet som strålar i Natriumsilver
ur Det Okända Grenverket, Strimmorna av sprucket gatljus
mot badrumsväggen, Köksfläktens ljus, milt, som sveper som inre
virvlar, hur det sjunger fram drömmar, härifrån
tar drömmarna vid här är bara drömmar,
glasljus, lätta
klockspelsklanger, ett snöoväder som drar förbi, asfaltskameler
i sakta karavan genom norrskensöknen, tussilago, ofantliga, som i
himlen slår ut och med kraftig doft, som ur ett förfärligt minne,
växer in i dem: Mohammad, Fatima, Sancho P, Lille Norm,
och Jag och Du

Du och jag ser genom förstadsljuset hur rörelser
och företeelser kryper ur ett nästan ingenting

Drömtråden rusar, vass och glödande, genom lägenheternas tunna
raster: alla hör vi ihop, samma mörka uppgift binder oss
vid gårdarnas stängsel, vi bekämpar samma gudom: skingra oss inte,
ta inte rädslan ifrån oss, inte grusplanen, dungarna av träd
som flockas kring avfallsbrunnarna, de
gråa, spröda gräsfälten som vi jagar över, groteska
betongfundament som sväller som båtskrov
ur marken, bleka syrenbuskage som darrar i värmeverkets
iskalla ljus, svagt nynnande parkeringshus som vilar
under vitsprakande lyktor
genom natt efter natt: låt Sovstaden vara
inom oss, drömd
och förskrämd
Slut oss till mörkret
som löften

måndag, november 09, 2015

november

Vad gör november med oss. Äter upp våra hjärnor. Det är så mörkt att natten känns ljusare än dagsljuset. Inverterad höst. Det går inte att sova bort den. Man får vaka. Skönskriv tomheten. Finn en fin mening i det meningslösa.

Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdag, november 05, 2015

ord

Ord är inte delbara som atomer. Ord trampar man i stora emaljerade kar och äter upp, råa och blanka och sura och sprickfärdiga. En del ord torkar man i det vassa solskenet och spar till en annan gång. En del ord jäser man. Dekanterar. Luftar. Blåser upp och släpper iväg. De fladdrar som bara ord kan göra, i vinden. Ord är jättefina. Jättefula. Jag tycker hemskt mycket om skitord. Och vackra ord: sådana där ord man har när man leker potatisleken; lägger dem på en sked och stoppar skeden i munnen och springer med viftande armar över en väldig gräsmatta. Och känner hur orden trillar ut. Hela världen är fylld av sådana där utspillda hopplösa ord. Bara att plocka upp dem och bära hem dem och sätta igång. Trampa på. Käka upp. Ord.

Foto: Magnus Carlbring 2015

sandslott

1997 kom Sandslott. En diktsamling i fyra sviter, från barndom och framåt, om skrivandet, om valfrändskap. Om att riva dikten fort, och bygga upp den igen. Att livet är så, att växa upp, att skriva: "Kupolen växer och växer under dina händer. Våta skuggor lyser. En minaret reser sig, blå av sand, med måsar cirklande inuti sitt torn, och ljusa öppningar i alla väderstreck."

      Jag skulle kunna skriva
      en äktsvensk barndomsskildring där det onda och vassa
      sakta skär ned blommorna, förmörkar de blodröda
      junidagarna
      Men jag minns det inte
      Jag hör istället ljudet av kritan
      mot den svarta tavlan och känner stanken av bänken,
      av frågan: Vem är detta projekt de arbetar på allihop
      vad vill de mig vad är detta jag?


onsdag, november 04, 2015

arbetar

Arbetar: drar en rak linje
från det undermedvetna upp
i himlen där allting försvinner

Älskar entropi, bejakar ingenting
mer än det sköna i att existera
just nu: som en sista aster i hösten


Vi sjunger oss högt in i det tomma
Så att det tomma sjunger inom oss


Foto: Magnus Carlbring 2015


språket

Gör språket inte ont, så känns
det inte. Bit ihop hårt kring orden.
Och svälj.

Foto: Magnus Carlbring 2015

katharsis

Det är alltid fritt att skriva det är ingenting som kan binda dig vid något annat än friheten och det finns någonting som är mycket svårt och mycket lätt i det här som gör varje ansats så svag och resultatet så starkt: läs dig igenom dig själv och när du är färdig och tårarna eller skrattet eller likgiltigheten (det är en mörk och avgörande ton det också) får dig att se en ny sida av antingen dig eller det du har läst eller om det nu är samma sak så är det ändå här - i det direkta - som det sker som ingen kan styra över och (det finns ingen slutsats att dra av någon början mitt eller slut: är det här en motorväg eller en vindlande stig mot havsranden eller ut i gläntan bara där människor kan mötas: här) det är alltid i samtalet det tysta eller det omedelbara och i texten som vi möts på allvar och det är när det sker på samma nivå eller när det anpassas så att det är på en nivå (osäker på om nivå är rätt ord men osäkerheten är också giltig i det här sammanhanget, att våga ha fel, att tänka större eller mindre än sig själv eller utanför sig själv och/eller det sammanhang som man är satt att vara i) där alla parter kan mötas - eller inte - eller när det som man behöver ta sig igenom bryts ner till minsta beståndsdel och det inte längre spelar någon roll hur vi tar oss framåt för att nå samförstånd och medförståelse om att det viktiga är inte alltid att vi begriper varandra men att vi lyssnar och att vi är mer som träd (alltså det ödmjuka i att vara en del av något man inte helt kan omfatta) eller mellanrummen mellan träden eller det som fyller ut allt som om vi vore antimaterien som skapar motsatsen till det vi redan känner till och därmed höjer vår egen kunskap eller fördjupar den snarare så att vi alla är på samma plan eller samma plats för det är vi ju bara det att somliga tror att de är förmer än andra när det är precis tvärtom vill säga att ingen är förmer alla är exakt lika mycket värda och det är nu och det är inte i tolkningen av det skrivna utan i dess motsats som det reella uppstår och man kan plötsligt upptäcka sitt eget ansikte i det oskrivna  och samtidigt inse att det är lika utbytbart som unikt eller som den gamla zenmästaren sa: "Om du vill veta något om träd, gå till skogen".

Foto: Magnus Carlbring 2015

måndag, november 02, 2015

för rådjuren

För rådjuren
har civilisationen
aldrig funnits

Inbäddad bildlänk
Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdag, oktober 29, 2015

kärleken

1991 kom min tredje diktsamling, Kärleken. Ett femaktsdrama med en lätt antydd episk båge. Ett du och ett jag. Och hur det är barn i alla löv.

      Är det här en vit vägg som lyser
      eller en svart vägg
      som suger upp allt ljus?

      Jag älskar dig, säger du
      och orden pressas mot munnen,
      munnen pressas mot orden

      Vi kysser varandra


tisdag, oktober 27, 2015

hettan

när all given egoism leder till att varje individ bygger sitt eget
utanförskap rämnar den kollektiva möjligheten och vi förintas
i hettan: tinningens floddelta fräts sönder tills skinnet spräcks
fält efter fält täcks av vattnet som speglar himlens stjärngrafer
det välklädda nyhetsankarets oaptitliga dödstankar projiceras
över bildströmsingressen där furstarna slits i stycken: ordlösa
akuta kejsarsnitt: spillror: vi vet hur du ser ut inuti klä av dig
sommarvärmen: tillbaks inuti handens mörkerrum igen: trygg
vår lilla vrå sjunker i minnet medan rymdängens liljekonvaljer
kommenterar skeendet med sin gröna tystnad: trädpelarsalen
läser sönder oss med sitt enorma tryck av ljuskroppar och luft
 
                                                                                            Ur Hord, 2012
 
Foto: Magnus Carlbring 2015
 
 

torsdag, oktober 22, 2015

folk i centrum

1988 kom Folk i Centrum, en samling prosastycken. Etyder. Ögonblicksbilder. Människor som dyker upp, och passerar.

"Ur ett svart hål i en plåtvägg lösgör sig en man i overall med en piassavakvast i näven. Mannen lutar sig på kvasten och kikar längsmed rälsens sträckning in i tunnelns mörker. Han vrider sakta på sitt stora huvud och ser bort mot industriområdet, staden och sopstationen med sin vita pelare av rök. Han kliar sig på magen och fiskar upp en banan ur arbetsoverallen, knäcker skalet i nypan och tuggar girigt i sig frukten. Så slår han toppluvan i nacken, torkar sig om munnen med handryggen och kisar upp mot himlen. Han skrattar till, ruskar på huvudet och mumlar: Ja jävlar och sopar sedan slasket från den blöta tågperrongen. Solen skiner nu."

ord

Skrapar ihop ord. Blåser ut ljus. Skrapar ihop ljus. Blåser ut ord. Satans höst. Satans mörker. Titta in i varandras stugor. Det lyser av förtvivlat mörker. Vi kan inte göra någonting. Blås ut mera ljus. Vält ut det i mörkret. Det kanske smittar. Vi kanske blir bättre om vi skrapar ihop litegrann tillsammans. Att det blir som en arketypisk djup sanning: att det finns någon slags mening med det här, det här som krymper ihop oss till små ettriga punkter av kompakt totalt mörker. Det finns inget ljus kvar snart - det är oktobers elementa - men ett stort ointagligt mörker som man kan mala ner och brygga något nytt utav.


rymdvarelser

Vi står på pendeltågsperrongen
med ansiktena upplysta av mörker
Vi är rymdvarelser, oktober
har döpt oss till det här: Intet
Vi rör oss i ett ömsom varmt
ömsom svinkallt mörker: stjärnorna
ger ingen som helst tröst, de
bara lyser, mörkret lyser hårt
Vi tänker att det skulle bli en sång
Att vi skulle kunna trösta oss
med en sång som fyller ut mörkret
Men det händer inte, allt som händer
är bara att mörkret kommer närmare
Oktober är en underbart vidrig tid
Vi låter fingret löpa genom ljuset
Vi låter mörkret löpa in i ljuset

Foto: Magnus Carlbring

tisdag, oktober 20, 2015

att skriva inte

Att skriva utan lyskraft
Att skriva rakt in i mörkret
Att skriva för att orden
Att skriva för att bilderna inte
Att skriva för att det finns ingen väg
Att skriva för att det finns vägar
ut, att skriva
utåt, att skriva inte
Att med rost och järnsmak i munnen
Att skriva utan att det är ett krav
att skriva utan krav
Att skriva är ingen handling i sig
Det är inte att utan vad
Det är inte vad utan varför
Det är inte varför utan hur
Det är inte att skriva, det är att inte
tänka: det är att vara sten
eller sol inuti sten eller torka
inuti, inuti detta: att skriva
är en versrad som heter oktober
Att det här är oktober, att vi är inuti
Att skriva
Vi är döpta i text och mörker
Att varje uttryck har sin form
Att: att skriva är meningslöst i sig
Att blåsa in giftig eldrök här
Att skriva ur sig det här här
Att radera alltsammans, att inte läsa
Att skriva utan lyskraft, att vara
svag, att tillåta sig att gråta
ur sig texten som är
beviset: att skriva är det här
Mitt i det söndervävda mönstret
en hålighet där ansiktet syns
Att skriva här och här som ett märke
Här sitter det fast utan att synas
Det som inte verkligen känns
är inte att skriva
Mörkrets tunna rand in i ljuset
Ljusets tunna rand: textraden
som är svagt upplyst
av regn; det är först nu
det här är mycket mer än text


Foto: Magnus Carlbring 2015

lördag, oktober 17, 2015

det yttersta

Lördagsförmiddagen skriver sin egen
sömniga vers; det är solljus och avgaser
och en kritblå himmel och mörkklädda
trafikanter som rör sig mellan pendeltåget
och bussterminalen och byggjobbare
i neongula mössor som tidigt klättrar
i ställningarna som omger fastigheten
där allting utspelar sig: ett koltrastpar
i snabb flykt över ett frostbitet syrenbuskage
och en man i pyjamas som skrapar
rutorna till sin bil: han skrattar och håret
är på ända och glasögonen igenimmade;
verkligheten blir ett berusande dis
utan konturer eller skärpedjup; vi upphör
i de här otydliga skiftningarna mellan
dag och natt och mellan att försöka
och att verkligen genomföra. Kliv upp
och kliv ut i dagsljuset som omformar
alla tankar. Vi är alltid vid det yttersta, hur
litet och till synes obetydligt det än är: det
är det aldrig, ingenting är obetydligt alls.


Foto: Magnus Carlbring 2015

fredag, oktober 16, 2015

lösenord

En dag ska du glömma
alla lösenord, alla inloggningar
är bortflugna och det ryms en skön tystnad
i att finnas till i ingenting. Den här fredagen
öppnar sig alldeles skör, som en violinkonsert
eller fladdrandet av tusentals snäppor
en vild och varm julidag. Vi minns sommaren
som en handrörelse framför våra ansikten,
den där märkliga rytmen av det reella
och det oförställda. Vi dricker saltvatten. Vi
bryter ett fint bröd över en tallrik soppa gjord på
de växter vi plockade hem, strör ringblomsblad
och lavendel överst. Det är inte farligt
att bejaka det sköna; det är i den här ansatsen
som det destruktiva och sorgsna kan lyftas fram
under en nytvättad duk. Vi försvinner snabbt
ut i periferin. Och det är i periferin
vi verkligen vill vara, som mönster i en väv
som aldrig kommer att bli färdig. I kanten
av Vintergatan har man hittat en megastruktur
formad av intelligent liv, en utväxt ur livet
som ingen av oss kommer att få
nudda vid. Natten byggs om där, vid
Svanens stjärnbild, alltihop
projiceras av enorma stjärnspeglar
där vi inte syns.

 
Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdag, oktober 15, 2015

torsdagens ljus

Torsdagens ljus
gräver en djup grop i det mörkgrå
oktober. Vi har samlats här
för att dricka svart kaffe och knapra
tabletter och bre solsken på torra skorpor
och tillsammans sjunga oss fast
i verkligheten. Jag tar en bild. Det grå
plastskynket som täcker köksfönstret
är som en text, en hinna
mellan dig och mig, mellan det upplevda
och det genomlästa. Ingen människa
är en bok. Böcker är som små människor
som växer när man slår upp dem.
Det strömmar svart ljus ur boksidorna.
Ur kaffet lyfter en vit magisk ångslinga som blottar
ett helt tomt ansikte - en djinn utan åsikter utan
motiv utan drift, annan än att vara
oss vardagsvarelser till lags. Andarna
bor i det lilla ögonblicket, tillfället
då ingenting sker, men allting förändras,
lika snabbt och lika långsamt
som när man tar klivet
från dröm till vakenhet, ett simtag
bara genom den hypnagoga
upplevelsen. Och vi är här.



Foto: Magnus Carlbring 2015

svarta hål

För trettio år sedan kom min första bok. Året efter, 1986, kom den andra: Svarta Hål. Det är en sång, lite futurism, lite punk, lite sturm&drang, lite dadaism, lite kubistisk lyrik, lite filmspråk, lite samtida fysik. Jag läste en artikel under arbetet, om just svarta hål, och använde det som ett kitt och en struktur. Jag tyckte om ordet 'händelsehorisont'. Omslagets svartvita figur skulle föreställa en människa, ett diktjag kanske, och ett nottecken.

"sorgens barn i vita skjortor
står tigande på tröskeln
ett knippe ljus en glimt en hand
rör kring i rummets vatten"




onsdag, oktober 14, 2015

att vara människa

Onsdag. Motståndets estetik. De grå vardagarnas
uppoffring. Jag lovade hantverkarna som klev in
i verkligheten i morse - de ska byta det största av våra
fönster, väger drygt hundra kilo - när de frågade 'Hur
går det med poesin?', att skriva in dem i en dikt. Jag
vet inte om det går, det blir alldeles för privat - eller
snarare ointressant (inte i meningen att hantverkare
och ett fönsterbyte är ointressant; det är det inte alls,
det är spännande: de arbetar med lyftkran och de
bilar ner väggen och plockar ut gammal isolering
och fyller på med någon ny plastmassa och trycker dit
fönstren och nitar fast lister runt om och det ser ut
som om fönstret suttit där i alla tider, sedan -45 då
huset byggdes) - och så känns det lite enkelriktat. De
skriver ju så att säga inte in mig i sitt fönster, inte
annat som ännu en invånare i ännu en lägenhet i ännu
en fastighet med nya fönster och fasader som ska
renoveras. Men sen tänker jag på Slas, och den där
romanen (Sanningen och ingenting annat än, från
1970) om han (Peter Blodström) som åkte runt
i förorten och reparerade persienner - att den handlade
om möten mellan människor och om hur det är
att vara människa. Och att det mesta vi gör, skriver,
arbetar med allt det andra, går och handlar, lever
tillsammans, läser, ser film, ja till och med drömmer
när vi sover, handlar om precis samma sak. Om
hur det är. Om hur det kan vara. Hur är det att vara
människa. Det är det onsdagsgrå som ackompanjerar
frågeställningen, och det är hur molnen rör sig
som ger svaret, eller snarare: ett av alla möjliga svar.


Foto: Magnus Carlbring 2015


tisdag, oktober 13, 2015

verkligheten gnistrar

Tisdag. Verkligheten gnistrar, hela Älvsjö torg
är upplyst av en inre eld. Ur underjorden
kommer iskalla spottloskor - de bränner till när
de lyfts upp i den ångande luften. Från pendelstationen
strömmar varje timme tusentals resenärer, tågen kan inte
sluta kränga ner i texten. Allt vi har gjort i livet
är nerplöjt i en enda versrad: Majakovskijs ryggradsflöjt
som spelar på de nyss gjutna cementplattorna
med de inlagda hjärtansbladen och allt mörkt vatten
som kommer ur nattens tyst mumlande brunn.
De här outtalade drömmarna, de här outskrivna orden
som vrider sig in i de förbipasserande som ögonblickliga
penselstreck. Nu är du färdigmålad. Nu är jag. Nu
skriver vi oss in i en annan fas: oktobernatthelvetet
med sin mardrömsmörka himmel utan stjärnor
där nervtrådar rör sig gnistrande, de virvlar
inuti varandra som tankespår: världsalltet fångat
när man gör en ofrivillig paus på väg hem från jobbet.
Där sitter några pundare på de blodröda bänkarna. Där
haltar en hund genom vattenstrålarna. Där sitter
ett barn i en sittvagn och tjuter av glädje varenda gång
ett nytt ord skjuter upp ur det undermedvetnas fontän.
Det är fint att utan åthävor konstatera att vi finns nu.



Foto: Magnus Carlbring 2015


söndag, oktober 11, 2015

att läsa

Söndag. Alla ligger lågt. Skyttegravarna
är tysta och kalla. Tvättmaskinens
skelande vansinnesöga följer oss
med blicken. Jag läser. Det gäller
att läsa, innan böckerna
överger oss och bildar en egen,
fri nation. Böckernas värld
är mer sann än den andra,
utanförliggande.
Läsfåtöljen samtalar med mig.
All text är stum men
med samma höstklara, höga
röst. Jag läser Sven-Eric Liedmans
Karl Marxbiografi. Det knakar om
papper och pärmar. Ångmaskinen
driver orden framåt framåt
framåt. Vår tid är så lik all annan
tid. Allt går igen. Girighet och hopp
om frihet och solidaritet och begriplighet
och enkel givmild gemenskap.
Det är synd om människorna.


lördag, oktober 10, 2015

jag skriver på en aldrig avslutad vers

Jag skriver på en aldrig avslutad vers
Det är lördag, världen tuggar lite på sin mattkant
Hösten anländer, allting eroderar, fryser lite
sönder
Natthimlarna just nu är mycket mörka: pupillen
rakt in i helvetet ovanför oss, den fruktansvärda
kyla som evigheten erbjuder
Allt är entropi
Dikten har inget uppdrag, texten har inget ärende,
annat än att se allting, göra det synligt
Vi kan bara vittna vid timglasets tindrande domstol
Vad levde du i för tid, jag levde i Weimarrepubliken
Den här unga kristdemokraten som skålar
i en flaska Bollinger på fredagseftermiddagen
efter att ha orsakat politiskt kaos
Jag ser bilden i mobilen
när jag står vid en bankomat i Linköping; bredvid mig
sitter en kvinna och tigger, en polisbil
är parkerad längre bort, överallt människor
i rörelse, nästan alla med klonkande vita
systembolagspåsar; helgen väntar
stearinljusvarm och blodmörk, jag ser
samtidigt - man skrollar sig igenom hela verkligheten
på tre sekunder - bilderna,
de senaste, från Mars
Och jag vet ju att det inte är så här, det funkar inte
rent fysiskt: men tänk om de där klippöknarna
och de torrlagda jättesjöarna och de där vattenfallen
av frusen svart is, är en bild av jordklotet
i framtiden; eller är det en bild av oss själva
Hur vi ser ut där inuti
Hur ser vi ut där inuti


Foto: Magnus Carlbring 2015
 

torsdag, oktober 08, 2015

mitt i allt detta ljus

Den där märkliga gränsen mellan myt och människa, mellan verklighet och uppdiktad verklighet, mellan förklaringsmodeller och realitet. Mellan dåtid och nutid. Hur det du skriver, eller det som någon annan har skrivit, tenderar att antingen bli verkligt, eller att återupprepas gång på gång på gång. Vi lever mitt i Iliaden. Kriget brinner omkring oss. Världen kantrar, allt snabbare. Överallt dessa krigshetsande politiker. Män. Gå med i Nato. Bygg nya vapen. Sälj krigsflygplan. Två dina händer i Medelhavet. Odyssevs flyter där, på sin flotte, jagad om natten av sina fruktansvärda minnen. Odyssevs som dödar det där barnet i Troja, den lilla pojken som kastas i muren. Astyanax. Vi lär oss ingenting. Vi lär oss ingenting av historien, ingenting av litteraturen, ingenting av vilka vi är eller vi har varit. Hur Odyssevs står med det döda barnet, hur han står med det döda barnet lätt hukad och havet som är dödsvitt som en meningslös spegling av en tom himmel ovanför. I en värld där barn offras, gång på gång, gör ingenting vi vuxna har uträttat någon skillnad. Vad har vi på Mars att göra. Vad har vi för erfarenheter att dela. Vad ska vi med vetenskapliga upptäckter att göra. Internet. Solfarkoster. Ultralätta batterier. Fusionskrafverk. Dödsmaskiner. Jasflygplan. Vad ska vi ens med dikter. Berättelser. Alla dessa storverk vi hyllar varandra för. Härom dagen såldes en sista lunchmeny från Titanic för uppemot en miljon kronor: en metafor för alltings underliggande vansinne. Vad finns det för signaler som vi kan skicka ut i universum, från den här gudsförgätna planeten. Vi dödar barn. Vi för krig. Vi bränner våra oljereserver och föröder klimatet. Kom hit och hälsa på. Nej. För varje litet dött barn, tar evigheten en besk tugga av vårt gemensamma samvete. Ibland är det så mörkt mitt i allt detta ljus som omger oss.

Foto: Magnus Carlbring 2015

onsdag, oktober 07, 2015

lit de parade

I år är det trettio år sedan jag debuterade. Min första egna bok hette Lit de Parade och var en samling prosa och poesi. Jag målade själv bilderna till bokens omslag.

Citat: 

"Rädslan inbunden
- stängd -
mellan versal och slutpunkt,
som en svart och vilande
reptil."


poesi är jordens salt

En katt som ska utse
nobelpristagare i litteratur. En bläckfisk
som gissar matchresultat. Lemurer
som vet allt om neutriners förvandling
på sin resa från solkroppen
till jordklotet. En grizzlybjörn
som fattar beslut om klimatförändringar;
hen står med ramarna sträckta mot himlen
och råmar åt människans vansinne.
Nobelpristagarnas huvuden är fasttejpade
på kattmatsfaten, de vajar i vinden.
Valhajarna bär emigranterna på sina blåsvarta,
fläckiga ryggar. En flock zebror betar
på akademiernas bakgård. I läsesalen
sitter schimpanserna tysta och antecknar
febrilt medan bergsgorillan håller sitt stumma
föredrag. Nu smyger katten fram
och sätter tänderna i ett livsverk.
Orden fräser i munnen. Bokryggen sprattlar.
Den allvarligt syftande texten hamnar
på rygg och innanmätet - blankt
och blodrött och pinfärskt - blottas.
Ät det. Slicka. Poesi är jordens salt.


Foto: Magnus Carlbring 2015


söndag, september 27, 2015

min dikt

min dikt
är en liten ullgrå katt
som delas oavbrutet
på internet, min dikt älskar
att bli kliad på den tunna hjässan
inuti min dikt tänker orden
långsamt
på alla som läser
min dikt är en blodröd måne
min dikt blir till just nu
i ett parallellt universum
därifrån alla dikter kommer
min dikt kan du ha
med dig i din mobil, min dikt
är en del av den förtvivlan
alla dikter känner

stryk min dikt, killa den
i pälsen, tryck din nos
mot diktens 

lilla nos

Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdag, september 24, 2015

atombomb

Nu ska vi - äntligen - gå med i Nato.
Sånt där gör mig så lycklig. Jag tycker att
Nato är jättebra.
Alla militära allianser är bra.
Det är bra att döda varandra.
Jag tycker att atombomben är jättebra, den dödar
både effektivt och inte: atombomben
är det värsta jävla dödsvapen
som människan någonsin har uppfunnit.
Och äntligen kommer det hit!
Alla vet ju att Nato är en kärnvapenmakt, så nu
kommer det bli gott om kärnvapen i vår närhet.
Jag vill ha ett kärnvapen i min närhet. Det gör mig
trygg. Doften av atombomber gör mig
till en hel människa.
Ropen skalla. Atombomb åt alla!



onsdag, september 23, 2015

textrader

Alla dessa bilder. Textrader. Åsikter. Förvillelser. Osanningar. Samtida myter. Människor som rör sig som skuggor av sig själva i flödet. Ord som flammar till, och slocknar. Internet är inte ett äventyr, det är ett stort omfamnande och kvävande brus. Håll i.

Foto: Magnus Carlbring 2015

lördag, september 19, 2015

ord

Jag arbetar, lyfter på alla ark
och flyttar dem närmre
Ord
Jag går igenom allt som har hänt
Jag föddes för sju hundra miljoner år sedan
Jag har rört mig genom tiden som ett stjärnfall
i ultrarapid
Jag är fylld av varmt mörker, jag kan inte göra mer
åt det här än detta: skriv ur mig
ur mig själv
Jag är ett glödande hårkors i mynningen
av ett allt mörkare mörker
Mina kanter krusas av fradga och eld
Jag ska arbeta en stund till: i ett parallellt universum
rör jag mig friare än detta, där finns inget språk
I en flik av tid försvinner vi
och dyker upp här igen: nu skriver vi
klart alltihop


Foto: Magnus Carlbring 2015