söndag, september 27, 2015

min dikt

min dikt
är en liten ullgrå katt
som delas oavbrutet
på internet, min dikt älskar
att bli kliad på den tunna hjässan
inuti min dikt tänker orden
långsamt
på alla som läser
min dikt är en blodröd måne
min dikt blir till just nu
i ett parallellt universum
därifrån alla dikter kommer
min dikt kan du ha
med dig i din mobil, min dikt
är en del av den förtvivlan
alla dikter känner

stryk min dikt, killa den
i pälsen, tryck din nos
mot diktens 

lilla nos

Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdag, september 24, 2015

atombomb

Nu ska vi - äntligen - gå med i Nato.
Sånt där gör mig så lycklig. Jag tycker att
Nato är jättebra.
Alla militära allianser är bra.
Det är bra att döda varandra.
Jag tycker att atombomben är jättebra, den dödar
både effektivt och inte: atombomben
är det värsta jävla dödsvapen
som människan någonsin har uppfunnit.
Och äntligen kommer det hit!
Alla vet ju att Nato är en kärnvapenmakt, så nu
kommer det bli gott om kärnvapen i vår närhet.
Jag vill ha ett kärnvapen i min närhet. Det gör mig
trygg. Doften av atombomber gör mig
till en hel människa.
Ropen skalla. Atombomb åt alla!



onsdag, september 23, 2015

textrader

Alla dessa bilder. Textrader. Åsikter. Förvillelser. Osanningar. Samtida myter. Människor som rör sig som skuggor av sig själva i flödet. Ord som flammar till, och slocknar. Internet är inte ett äventyr, det är ett stort omfamnande och kvävande brus. Håll i.

Foto: Magnus Carlbring 2015

lördag, september 19, 2015

ord

Jag arbetar, lyfter på alla ark
och flyttar dem närmre
Ord
Jag går igenom allt som har hänt
Jag föddes för sju hundra miljoner år sedan
Jag har rört mig genom tiden som ett stjärnfall
i ultrarapid
Jag är fylld av varmt mörker, jag kan inte göra mer
åt det här än detta: skriv ur mig
ur mig själv
Jag är ett glödande hårkors i mynningen
av ett allt mörkare mörker
Mina kanter krusas av fradga och eld
Jag ska arbeta en stund till: i ett parallellt universum
rör jag mig friare än detta, där finns inget språk
I en flik av tid försvinner vi
och dyker upp här igen: nu skriver vi
klart alltihop


Foto: Magnus Carlbring 2015



torsdag, september 17, 2015

kantstött

Vi måste ta ett steg tillbaks
Vi måste börja leva annorlunda, mer
försiktigt, med större respekt: den största
respekten någonsin
för rörelsen omkring oss: säg lövträd
säg barrträd säg fågelstormarna säg
fiskstim och säg havssköldpaddor
och de långsamt gungande
noshörningsryggarna på - säg det
också - den av hetta glittrande savannen
Säg öbefolkningar, storstäder, skogar
som står i lågor, säg de kommande barnen
och deras kommande barn, säg barnen
som växer upp nu
Säg vi
Säg det till alla: vi ska inte bromsa
oss själva, vi ska ta hand om varandra
Men vi måste - det måste ske nu - leva mer
respektfullt mot jorden; praxis: flyg
mindre, kör bil mindre, lägg ner kolkraftverken,
ät mindre mat som har transporterats långa
sträckor, köp ekologiskt, återanvänd, inför
bilfria dagar, motbok på flyg, tänk
i varje steg varje beslut: vad gör detta
för klimatet, tänk att klimatet
är world wide, att fjärilseffekten tar sitt
egentliga uttryck i detta: mitt missbruk
av jordens resurser här, i västvärlden,
förstör livet där, för människan
vars hem hotas att försvinna i havet
Människan vars gård inte har vatten
Människan vars skog står i brand, människan
vars land har hamnat i inbördeskrig
efter år efter år av torka, vid torsdagens
regntunga gudar - här där en rest
av en tropisk orkan, slarvar förbi
med molntrasor och ljumma skurar
sött mjukt regn - låt oss slippa det här
Att predika för varandra är sorglustigt
och riktigt kantstött lyrik: det dånar mest
Det viktigaste man kan göra, ja kanske
det enda: gå till sig själv och
börja förändra allt där


Foto: Magnus Carlbring 2015

 

onsdag, september 16, 2015

jag sätter mig att skriva

Jag sätter mig att skriva
utan någon annan plan än just detta, att
öppna fönstret mot vägen, vädra ut
frityroset bortifrån köket, och skriva
en stund
Som alltid, som jag har gjort tusentals gånger
förut, utan någon annan avsikt
än att få blodet att gå runt i ådrorna och texten
att sakta - eller, som nu, snabbt utan att reflektera, jag
skriver i nästan samma takt som du
läser - bli till
Man behöver inte alltid ha ett syfte, det finns ingen
anledning att försöka påverka människor
på annat vis än att, eventuellt, gestalta ett tillfälle
som är eget
Och därmed vidga någons bild, eller skapa
igenkänning: jag tycker inte att det där spelar
någon större roll, inte när jag arbetar inte
när jag skriver: ingenting
utifrån (jag menar i tiden: när texten är "klar")
är relevant - av ett enda skäl: skrivandet
är inte en väg ut ur mig själv
eller in i mig själv
Jag vet inget annat sätt att tänka
Vad tänker du på? Hur
tänker man? Sitter
på pendeltåget och ser ut genom
de lätt skakande fönstren, hör suset av hjul
mot räls
Där är Årstabron, där är Stadshuset, där är
fullt av människor på alla perronger, på broarna
Överallt ett ljudlöst brus av reflektioner
Jag tänker inte på någonting, jag är som en fisk
eller som en bergsgorilla: det är så lugnt
i mitt huvud
Men inte nu: nu strömmar trafiken
förbi utanför, och rakt in: varje person
hukad bakom varje vindruta är
en nedhamrad bokstav
Det kommer aldrig att ta slut
Här passerar tusentals bilar
i timman, miljoner fordon varje månad
Under den tid jag har suttit här
och skrivit, har det passerat så mycket tid
och människor att de aldrig
skulle rymmas i en text: ändå är det precis
så det är, det var så det blev, tack


Foto: Magnus Carlbring 2015

om man kunde skriva

Om man kunde skriva
allting upp på rätt köl, om orden
verkligen hade en särskild
kraft: om radbrott var mer än bara
radbrott, om det sprang 
energi ur en perfekt ditsatt bild
En hågkomst eller en projektion
av något framtida: stillhet
hos en människa som insett
sin begränsning och samtidigt
förstår sin potential; vi kan inte mer
än vad vi faktiskt kan, allt det där
vore fint att skriva fram i en dikt


Foto: Magnus Carlbring 2015

måndag, september 14, 2015

människor

Människor är livsfarliga
Människor är allt vi har, allt som kan rädda
oss; hela det öde landskapet
fylls av människor och de kommer till oss
med öppna ansikten och tomma kroppar
Vi fyller varandra med vår rädsla
Vi gör en genomarbetning av vårt liv
med kärlek; vi bygger hus åt varandra
Vi skär upp grönsaker och rakar ner dem
i den stora puttrande höstgrytan
Vi äter tillsammans, vi är hela tiden beväpnade
med lika mycket tålamod
som vakenhet: vem är du som är som jag
När allting är färdigt ska vi fira all tid
som vi har plågat varandra tillsammans
Fira och sjung tillsammans, det är så rädslan
trycks ut som en vind eller en andedräkt
vi inte rår över; människor är fria


Foto: Magnus Carlbring 2015

söndag, september 13, 2015

alla platser är en

Han är rumän och gatumusikant
Han har varit här längre än de flesta
Han spelar sax, habilt, kan några fraser
Happy birthday, nån juljingle
Nån gång har vi skojat om
att jag skulle spela med honom, ta med
gitarren och kompa
Det skulle låta etter värre
Men bli kul
Jag tror vi är
ganska jämngamla
Han har mer krämpor än jag
Han är här i tremånadersperioder,
spelar, fyller saxofonlådan (där
ett par bilder på
ikoner är fastsatta) med sedlar
och mynt
När han inte är här kan någon annan
ta hans plats, ofta yngre kvinnor
som sitter under filtar
och ber om pengar
De sitter i den här varma ljusgången
Ungdomar hänger här också, mot
räckena
På morgnarna står ett gäng
från Jehovas här
med sina välstrukna kläder
och oklanderliga frisyrer
och håller fram sina tidningar
Ibland säljer någon Situation Sthlm,
ibland är det
tomt
Vi passerar här dagligen
Just den här morgonen är jag
ganska jagad av tiden jobbet
Men blir glad av att se honom där
Lever ännu
Hej
Tjena kompis
Han är riktigt sjuk, han
orkar inte
spela, saxofonen bara ligger
där, och
skimrar
Han är varm av feber när vi
skakar hand
Han suckar och visar ett brev
från en läkare, en remiss
till Karolinska; jag vet att han
har varit sjuk länge
men nu är han riktigt illa
däran
Jag kan inte göra så mycket, har
bråttom till tåget, ger honom
ett par spänn och säger åt
killen som delar ut gratisblaskor
att ge
honom en tia; jag springer in
på Pressbyrån och tar ut
en femtiolapp, ber också tjejen
som jobbar där att se till mannen,
som är så sjuk
Mer kan jag inte göra, jag förstår
det självgoda i att dela den här
berättelsen med andra: vi är alla
fria att ge och göra vad vi vill
Samma dag går regeringen ut
med att vi ska sluta ge till tiggare
för att istället hjälpa dem på plats

Det här är min plats

Det mest mänskliga
jag kan göra, är att ge
till dem som är i nöd

Här
Där

Medmänskligheten
som flödar genom världen just nu är
räddningen

Alla platser är en

torsdag, september 10, 2015

ingenstans

Dagbok från Ingenstans
Allt det här vi önskar men aldrig kan få
Alla de här människorna vi vill bli men inte kan
eller får chansen, all den här ledsamheten
som börjar inuti dig själv
All sorglöshet som kan dyka upp ur
ingenstans, av ingenting: trösten i blitt
solsken, en nybryggd kopp te, mild (och besk) smak
av rost och höstbark, en kort diktrad
som tippar "verkligheten" åt ett nytt håll
"Edens tomma lustgård -
det är förstås helvetet" (Tatjana
Voltskaja, övers. Bengt Samuelson)
eller åt ett annat "Å, dessa fingrar,
hur ofta tvingas de inte
slava för en kall hjärna
och en död kropp!" (Olav H. Hauge,

övers. Görgen Antonsson) eller ett par
hantverkare som ringer på
och mäter upp dina versrader
med en väldigt liten tumstock


Foto: Magnus Carlbring 2015

onsdag, september 09, 2015

strömmen

Tänk om det som är du egentligen är strömmen mellan människor, att din kropp bara är budbäraren. Att det är texten som är det enda fysiska, att det som omger oss är som en vacker - men kall och svårbegriplig - dimma, något sådant där som försvinner om morgonen. Värmen föder oss. Solen är Gud. Gud är underbart död. Det finns ingenting mer än det här förtvivlat korta ögonblicket mellan ord och handling. Allt är mörklagt och det finns en tröst i det. Det sköna är försvunnet. Hitta det.

Foto: Magnus Carlbring 2015


drömverkligheten

Tänk att du finns, det måste vara så. Jag finns. Och det är alltihop. Du kliver in i drömverkligheten och blir till. Genom
att skriva framkallar du något
som vi tillsammans åberopar: varenda bokstav och vartenda ord är en
tillbedjan av det öververkliga. När jag drömmer är jag vaken.

Foto: Magnus Carlbring 2015


nätet

Nätet är den stora samtida romanen
som omfattar allt. Ingen kommer undan; det är här
svaren finns på vilka vi är. Det är här
vi blir till.

Foto: Magnus Carlbring 2015

ingen bön

Under det att världen vrids in i sin förändring
och det inget annat finns att göra än att skriva

Be ingen bön men tänk samtidigt
att livet är som en bön, en försiktig
vädjan om att göra allt det här
mindre större: att vidga människan
ut ur sitt jag, att det är inte vattnet
utan köttet, att det är inte syret
utan andhämtningen, att det är inte
det ofattbara utan det fattbara
Att vi måste agera utifrån det nu
som rör sig inuti och utom oss
Utan förtvivlan men utav förtvivlan
Utan hopp men som utav hopp
Utan rädsla men utifrån skräcken
att historien aldrig får upprepa sig
Att vi är människor, att vi är
medmänniskor, att det är själva meningen
med allt, att allt är i allt

Och i den äntligen iskalla höstmorgonen
en varm långsam rörelse av solljus
genom den krassa vidöppna verkligheten

bön

Jag vet inte
Om det fanns en bön
Om det fanns en liten mjuk
bön att be
Om det fanns ett uttalat mål
Om det fanns en religion, en
köttkrok av ord
Om det fanns någonting som påminde
om det möjliga, om det fanns
någonting att förflytta
Om det fanns ens en tillstymmelse
till bris som blåste oss bättre
Om det fanns någonting bättre
Om det fanns någonting
som påminde om någonting
överjordiskt, här där allting
som finns är det kalla och varma
som omger oss; dagarna
vi har att ta hand om
Alla de här dagarna vi har
att ta hand om
Allt som omger oss, det är vi

versrad

Ur det vidöppna sluter sig leden
som en versrad till en annan
Mitt på bron mellan ljus och mörker
de fladdrande skuggorna
De fladdrande ljusen över allt
det sorgsna


Foto: Magnus Carlbring 2015

utanför

Utanför en nästan ljudlös ström
ljuskäglor: den kommande nattens
trafik skapar ett kretslopp
kring hjärtat

Foto: Magnus Carlbring 2015

förtvivlan

Det går att skriva
ur sig sin förtvivlan, kanske är det allt
som någonsin går att skriva

Foto: Magnus Carlbring 2015
 

fredag, september 04, 2015

poesi

Poesi är
ibland
tröst
Ibland ren
vrede
Ibland, som nu,
är poesi
det här
En paus
i flödet


Foto: Magnus Carlbring 2015

torsdag, september 03, 2015

hord

till de tusentals nyfikna som har samlats för att se slutets slut

älska varandra för evigt inuti koronan av förlåtelse och kyssar

tills stunden vid det lakanskalla kommer: handen ett litet ägg

varje undersökt barnkropp påvisar samma brist: ingen har lyft

dem och smekt ansiktets yta och lagt håret kärleksfullt tillrätta 

inne i glaskulan brinner regnskogen mycket snabbt och två av

de få överlevande simmar iland på ett sotfläckat flak av guano

det är så många som dör att det blir spruckna hål av underlig

korrosion där de nyss i sin pessimistiska bok skrev något glatt
 
 
                                                                 Ur Hord, 2012
 

Foto: Magnus Carlbring 2015

 

#tbt

2009. Tintomara 2.0. Jag vet inte vad som drev mig. Jag skrev den här romanen - berättelsen - skrönan - sagan - på nätet, nästan live, 100 kapitel på 100 dagar. Det fanns en idé om att överföra dåtid in i nutid och skapa lager på lager av berättelser, och samtidigt bara berätta en story. Den bygger på Embryo, den fiktiva nätgestalten, skärmbildspojken, som jag uppfann några år tidigare och som blev lite av ett nätfenomen. Eftersom det är ett nätprojekt, finns texten - på nåd och onåd - kvar för granskning. I den här romanen händer allting: Embryo och hans anhang (Sverkcer, Abuabu, Dockpojken, Madame Mandelbröd, Ormsaltare m. fl.) rör sig i tid och rum, från Operan i Sthlm och genom världens öknar, storstäder, över Nordpolen (exploaterad av oljemakter) och hem till förorten där de kommer ifrån, Embryo och hans två kompisar. Vill man läsa från början, går man till kapitel 1, från oktober 2009. Här länk till kapitel 97, en slutscen alltså. De har hamnat vid ett svart hål, alldeles vid händelsehorisonten. Crazy.

onsdag, september 02, 2015

internet

Nu slet internet tag i mig
igen; här finns ju ingenting
mer än en skumrand av ord
som fastnar på läppen
Jag torkar mig med tröjärmen
och loggar ut, mer självkritiskt
denna gång - det finns en knapp
på laptopens front där du kan
koppla bort det trådlösa helt
Tillbaks i den enda världen
som finns på riktigt, fåglarnas
brus genom minnets rum


 
Foto: Magnus Carlbring 2015

min vardag

Jag ska inte sitta här
och skriva Facebookuppdateringar
om min vardag, inte nu när jag behöver
arbeta med annat
Vad är annat, vad är annat än vardagen
Strömmen av bilar utanför på Älvsjövägen, den
aldrig avstannande trafiken, regnet
mot de smutsiga fönstren, sommarväven
flimrar blå i vinden, byggarbetarna traskar
förbi utanför med cigg i mungiporna
Leriga jympaskor, stråk av ljusare himmel nu
över molnen, en diskmaskin som sörplar
Någonstans en teveshow som brölar
Ett rött paraply vid övergångsstället
Bilder inuti som växer sig allt starkare: ord
är som ballonger som spränger sig upp
genom luftlagren, vi har inte sett många
i sommar: nu är det drönarna, rödvitblå
elektriska insekter som på sniskan
vrider sig fram över pendeltågets banvall
och de blixtrande ledningarna
Härifrån loggar jag ut