onsdag, oktober 14, 2015

att vara människa

Onsdag. Motståndets estetik. De grå vardagarnas
uppoffring. Jag lovade hantverkarna som klev in
i verkligheten i morse - de ska byta det största av våra
fönster, väger drygt hundra kilo - när de frågade 'Hur
går det med poesin?', att skriva in dem i en dikt. Jag
vet inte om det går, det blir alldeles för privat - eller
snarare ointressant (inte i meningen att hantverkare
och ett fönsterbyte är ointressant; det är det inte alls,
det är spännande: de arbetar med lyftkran och de
bilar ner väggen och plockar ut gammal isolering
och fyller på med någon ny plastmassa och trycker dit
fönstren och nitar fast lister runt om och det ser ut
som om fönstret suttit där i alla tider, sedan -45 då
huset byggdes) - och så känns det lite enkelriktat. De
skriver ju så att säga inte in mig i sitt fönster, inte
annat som ännu en invånare i ännu en lägenhet i ännu
en fastighet med nya fönster och fasader som ska
renoveras. Men sen tänker jag på Slas, och den där
romanen (Sanningen och ingenting annat än, från
1970) om han (Peter Blodström) som åkte runt
i förorten och reparerade persienner - att den handlade
om möten mellan människor och om hur det är
att vara människa. Och att det mesta vi gör, skriver,
arbetar med allt det andra, går och handlar, lever
tillsammans, läser, ser film, ja till och med drömmer
när vi sover, handlar om precis samma sak. Om
hur det är. Om hur det kan vara. Hur är det att vara
människa. Det är det onsdagsgrå som ackompanjerar
frågeställningen, och det är hur molnen rör sig
som ger svaret, eller snarare: ett av alla möjliga svar.


Foto: Magnus Carlbring 2015