lördag, juli 02, 2016

touch screen

Vi har det i händerna, det hänger inte ihop
längre: tid och tidsförlopp
är sönderskjutet och nedgrävt: svartrutan är en punkt
på en utsträckt linje av meningslöshet: gapflabb
och ljudlösa applåder
Skrolla igenom det här: fortsätt ut, det händer
                                                ingenting
Huliganer med brinnande bengaler och långfingret
Vi öppnar händerna mot den tomma himlen
Livet är fruktansvärt
Människan är fruktansvärd
Jag tänkte att jag skulle skriva en text, lite in
between, på fri hand, om splittringen,
om hur det är att inte omfatta
sammanhanget

Och samtidigt ha total koll alltid, oavbrutet: logga
                                                           inte in
Gestalta det sönderskurna utan att skära sönder det
Alltihop skär igenom, det går inte att hejda
Det känns inte, det gör fruktansvärt ont
Jag känner ingenting jag känner allt på samma gång
Metatexter är det värsta som finns, ska du göra det här
sentimentalt eller slå sönder det, nudda
barnets ansikte: bilderna interfolierade, blandade
som kort med sorgkanter, havsytan
är en flimrande skärm, det finns inga
hinder längre

Vi är samma människor som då: trampa ner varandra
i krigsleran: nu rasar det, det får inte rasa det får inte finnas
hinder, det är som om: motståndet och kampen
är i samma människa

Vi är alltid den andra, det är en eld på ett berg, flödet
en oljebrand: varna varandra, vi måste släcka det här
med kärlek det är det enda 
Hur rasismen blossar upp i England
efter Brexit, vad är det här? Kristallnatten
två; det kan inte ske, igen, är vi sjuka i huvudet

Allt sker samtidigt, rör det
                                       inte
Rör dig inte

Nytt terrorattentat, ännu ett och ännu ett,
nu i Orlando Kabul Bagdad Istanbul, klicka inte
på filmen, flödet går inte
att gestalta i en dikt, flödet är sig självt nog
Strömmen är döende, det är som en ljus is
Trump: ignoransens och arrogansens pajaskonster
förverkligat twitteräckelflöde: ordskitvider: skräck-clownen
kliver ut på scenen, alla dessa män i kostymer
som ger sig till känna: vi är dårar, det är dags för oss
att äta nu: ställ fram era barn

Döden på Medelhavet
Att vi ser det ske
Att vi ser det ske bara att vi bara ser det ske
Samtidigt: någon packad arg fan står på bussen i trängseln
och skriker på immigranterna
Och det slår tillbaks 
Det är ju vi, eller hur ska man säga: det där är mig du skriker
på din jävla idiot
Det är alldeles omänskligt hur medmänniskor ser
på medmänniskor, någon spottar i tiggarens ansikte
Hur kan man spotta på en människa som tigger
Det sker hela tiden: människor hatar andra människor,
vi förlorar förståndet, nästan varenda religiös
människa är from: de syns aldrig, strävan efter att leva
ett gott liv: det syns aldrig

Gränserna
Är orörliga

Barnen som flyter iland iskalla, vi är iskalla, vi blir
iskalla, det är så olikt 1930-talet, ändå är vi så lika dem
som levde på 1930-talet, hur de slet ut varandra på gatan
Steget till att varje människa är en mördare eller ansvarig
för ett mord, vapenhandeln i USA med skjutning
efter skjutning, allt fladdrar förbi, don’t touch
the screen, bilderna med rack efter rack av automatgevär
Högar av ammunition, de täckta kropparna, blodet
i gatan, filtarna, skriken, det blandas, åsikter, kramp

Vi har inget minne av det här ändå är skeendet hela tiden
en gentagelse, hämnd, återtagande, vi kallar det hat när det är
förvirring, ett spett rakt igenom huvudet, empaticentrat
perforerat: håll om någon nu, vi kallar det hat
när det är avsaknad av kärlek, kunskap, allt är vidrigt, det är inte
bara ord, barnen är mitt i det, våldet, krevaderna, reklamflödet,
gapflabbet, det blir så otydligt, allvaret,
i allt det här övertydliga, det är som saliv täcker bilden,
propagandafloden äter upp oss, gå djupare, eller högre,
människan har andra sidor, vi har andra sidor, vi är den andra
sidan, jag vet inte vad vi ska göra, vad jag ska skriva, vad fyller
det det här för funktion, nuddar inte texten, gör något
desperat

Fyll internet med blommor, globaliseringens
förbannelse och tillgång: det finns inget spjäll 
Vad gör vi: loggar ut
Eller tvärtom: skriver mer, förminskar
jaget, låter istället duet växa in
                                           i bilden

Ta del av varandra på riktigt, skriv ur oss
vreden, förtvivlan, aktivera oss, arbeta politiskt, skriv
politiskt, se till att solidariteten sätts främst, att världen
blir rättvis; det handlar alltid om ekonomi, om hur rikedomarna
fördelas, trampa aldrig neråt, håll ut handen, alltihop går
att vrida till rätta; skärmen kommer att darra till
men alla kommer att klara sig, vi behöver bara se
varandra, se till att postkolonialismen övergår från krig
till samtal, att nordsydkonflikten övergår
i en självklar rörelse: migration
är en del av vår utveckling, vi är föränderliga
och aldrig statiska, att människor blir upplysta, inkännande,
att vi begriper vad som håller på att ske (varför har vi slutat
att minnas?), att barnen får kärlek; det börjar alltid
där: håll upp dem håll om dem, att vi lyssnar
på varandra, att man kan börja här, hos sig själv,
att stödja de mest behövande,
att aldrig tro att den starke har rätt, att en segrare
inte är den som kommer först, utan den
som hjälper de som är sist i kön

Foto: Magnus Carlbring 2016