fredag, oktober 28, 2016

jag var alltså en flöjt

Är en flöjt. Det finns ju några stycken. Man kan tänka på Göran Sonnevi; jag vill minnas att diktjaget kliver ut på alvaret och spelar i flera dikter; en flöjt som lika gärna kan ryttla som en enkelbeckasin - alla flöjtblad surrar och viner - eller bara väsa fram, en vind i vinden. Jag sliter ut Majakovskijs ryggradsflöjt och springer genom betongstäderna. Trampflöjt; en stor maskinell orgelflöjt som det kommer rök ur. En flöjt kan verkligen tjuta och viska samtidigt. Waterboys: "On the summer wind rose the sound of a flute". I den nybyggda pendeltågstationen står en man i mössa och spelar klarinett; ganska lågmält och sorgligt. Tåget är självt en jäkla flöjt; det sitter tusentals flöjter ombord med hål i ansiktet och låter. Världen sjunger. Om man lägger örat till fullmånen som snart spränger natten, då har den nog tamejfasiken också någon slags baston som ljuder. Mitt i minnet vandrar en liten ljus blockflöjt som spelar hest och falskt och illa och är typ bara sju år; det är kanske den finaste flöjten av alla.

28 oktober 2012

Foto: Magnus Carlbring 2016