Monday, November 20, 2017

de olyckligaste

HORD 5 år.

de olyckligaste dör mjukt i övertygelsen om att vi tillsammans
försvinner i förtvivlad och total harmoni: min mun i din mun
lägenheten töms på möbler och fylls med naket ljus och hjälp
dödscyklonens fadderbarn röstades ut av hatjuryn: skampålen
nedspikad i födelsestunden som en arm: nu ska man skära itu
den som innehar äganderätten till all flödande honungsmjölk
eftersom allt annat är så högupplöst att det försvinner ensamt

Ur Hord (2012)

Vi säljer nu restex av HORD för 100 kronor (inkl. moms och frakt) per bok.

Beställ din Hord här!


Foto Magnus Carlbring 2017

Saturday, November 18, 2017

extraprismänniskan

skramlande omtagningar följer extraprismänniskan oavbrutet:
att vakna mitt i sin dödsnatt och återupptäcka fjärilsoroljuset
akutens blåklädda altargång sluts och en hand täcker ett nyss
uppskrämt ansikte och familjens frökapslar rasslar i stormen

Ur Hord (2012)

Köp Hord här!

Foto Magnus Carlbring 2017

Thursday, November 16, 2017

do or die

Skulle världen kunna ta en paus.
Skulle vi kunna landa alla flygplan
under säg en månad.
Ställa alla bilar under samma tid.
Dra ner på konsumtionen, se till
att handla närodlat. Röra oss mer
i det fria, kanske logga ut lite
och ta oss - vi som inte bor där -
närmre naturen. Havet. Skogen.
Nu kommer du säga: Så naivt.
Nu kommer jag säga: Är det?
Vi måste förstå att det som omger oss
är väldigt skört nu. Den geologiska
kolcykeln är bruten, det kol
och den olja som har legat bundet
i marken har vi brutit, och eldar
nu upp. Konsekvenserna
är oerhörda. Hur många gånger
har jag skrivit det här. Hur många
gånger har det nämnts. Hur mycket
vet vi människor om detta. Mycket.
Men handlingarna är också mycket
få. Kommer vi att lyckas
förändra vår tillvaro till en hållbar
tillvaro. Är vi beredda. Kan vi
släppa det vi har: lyxen
att röra oss fritt och obehindrat
över jordklotet och att konsumera
exakt vad vi vill när vi vill. Har vi
varit friare någonsin. Eller är vi ens
fria. Vi är förtvivlade. Och så
förmögna att handla. Vi kan allt nu.
Varför sker inte mer. Varför syns
desperation hos så många experter,
klimatskribenter, forskare, meteorologer.
Någon skrev, en kunnig person: "It is
literally do or die time." Do or die.
Vad gör vi. Varför lyssnar vi
så dåligt. Varför provar vi inte
att vara radikala. Vill vi
vara de som ruinerade
den här planeten; den tekniska
fossilen blir verklighet: någon
som har rester av våra anlag i sig
gräver upp den här tiden ur berget:
mobilskal, stålknivar, plastemballage,
laserskivor, blykulor, radioaktiva
rester, skrot som man får tolka
om det är möjligt. Vilka var de här
varelserna? Vilken sorts människor
förgör sitt eget habitat, utan att
försöka förhindra det?
Är det vi.

Foto Magnus Carlbring 2017






Friday, November 10, 2017

KÖPA HORD

HORD fyller 5 år.

Vi säljer ut restexemplar till det förmånliga priset 100 kronor (inkl. moms och frakt) per bok.

Enkel och säker betalning via Swish eller PayPal!

Beställ ditt exemplar här!


Författarsida på Facebook

magnus.carlbring@hotmail.com

Berättelsen om mina tappade handskar

Det här är sånt som händer i november. Det är kallt och det är mörkt och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Jag är ute och går i mörkret och skuggorna är långa från förstadens och fabriksområdets alla ljus. Det här är samtidens bakgator. En bilverkstad. Ett skrotupplag. Ett vinterstängt utomhusbad. Jag tar några bilder här och var. Stoppar handskarna i fickan, har brallor och en tröja och mössa, ingen jacka, det börjar bita ordentligt nu. I morgon bitti blir det frost. Jag går under en kulvert. Evig trafikström där ovanför. Lastfordon som dundrar. Personbilar som susar. Här nere passerar cyklister - fartblinda lycradårar med illröda baklyktor och blixtrande hjälmar - och en och annan ensam vandrare. Som jag. Efter kulverten en brant backe, en slänt med en blank lerig stig. Där oppe sitter en hare, en svart silhuett. Öronen lyser i ljuset från gatlyktor. Jag tänker att jag ska ta en bild, det blir en fin motljuseffekt, illusorisk, märklig. Så jag sprintar över vägen och uppför backen (någonstans fattar jag ju att haren kommer sticka iväg långt innan jag hinner få upp kameran men vadfan: yolo) och tar några bilder rätt upp i mörkret. Haren är snabb. Skuggorna knivskarpa och kolsvarta. Allt försvinner i november. Jag skyndar efter och ser haren med sina släpande liksom dröjande bakben ta sig igenom ett litet skogsparti och över en bilväg. Jag fotar på chans. Den borde vara där någonstans. Sedan traskar jag vidare en bit, hänger kameran på axeln och ska ta fram mina handskar; händerna är duktigt nedkylda. Men handskarna är borta, jag överväger om jag ska bara strunta i dem. Gå hem. Köpa nya. Men. Man tycker ju om sina handskar. Och de där var ganska dyra. Och hela. Och varma. Jag tänker att jag kan mycket väl ha tappat dem där i slänten, när jag satte efter haren. Jag vänder. Joggar lite. Kameran tätt mot sidan. Där står en dam med en cykel, under ett gatljus, hon pysslar i korgen på styret. Har hon hittat handskarna? Och lagt dem i sin korg? Jag vill fråga. Men kan inte. Hon sätter sig på sadeln och trampar iväg. Det är en bit kvar till platsen där jag tog bilderna och jag skyndar på stegen (det är middagstid, jag borde handla, gå hem, laga mat). Nu är jag nära, åt vänster löper stigen där jag jagade haren. En man dyker upp. Ganska storvuxen. Skinnpaj. Stubbklippt in på skulten. Han vankar fram. Jag ser att han precis drar på sig ett par handskar, den ena är på, den andra drar han på sig nu, tittar på dem, provar. Jaha. De passar. Är de mina? Har han satt på sig mina handskar. Jag måste fråga. Hej, säger jag. Han verkar inte höra. Hej, säger jag igen. Är det där mina handskar. Han passerar mig, mycket nära, säger något, jag tror att det är ryska, ruskar på huvudet. Jag gestikulerar. Visar upp mina bara händer. Här. Där. Är det mina handskar? Hallå? Han skakar oförstående på huvudet. Han ler. Han ser verkligt snäll ut. Godmodig. Rödkindad. Han är kanske i femtioårsåldern, svårt att säga i skumrasket. Han säger något mer, på ryska. Vad kan jag göra. Vad ska jag säga. Min ryska är bristfällig. Jag kan en del fraser, som "Jag älskar dig", "Jag heter Magnus" och "Det här är en bok". Men hur säger man "Är det där mina handskar?" Och vad svarar man på en sån sak. Allt är tillfälligheter. Det ser verkligen ut som mina handskar. Men vilka handskar gör inte det? Jag står kvar, ser efter honom, jag tror jag håller upp mina handsklösa händer i luften fortfarande. Kanske säger jag det igen: Är det där mina handskar? Hallå! Och nu stannar han upp. Vi går varandra till mötes. Han fattar ju. Troligtvis har han fattat hela tiden, men det tar en stund tills insikten kommer. Han har ju precis hittat ett par fina handskar. Som passar. Vad skulle han göra? Lägga dem på en gren i ett träd, i mörkret? Eller prova dem. Det är en svidande novembereftermiddag, snart kväll. Bra handskar ju. Men jag ser på honom att han begriper nu. Det är ju lite pinsamt förstås, att han har mina handskar på sina händer. Det här var inte meningen. Ingen visste att det skulle ske. Och nu tar han dem av sig. Räcker över dem. Jag tackar, lite osäkert. Tänk. Tänk om det inte är mina handskar? Tänk om allt är en slump. Tänk om han tror att jag behöver hans handskar. Att det nästan är som ett rån. Att han inte alls är glad och godmodig. Utan livrädd. Hur ser jag ut egentligen? Svart tröja. Ljusa skrynkliga hemmabrallor. Svart liten yllemössa på huvudet. Vem är jag egentligen? Hur ska någon av oss kunna veta någonting. Jag tittar på handskarna. Det måste vara mina, allt annat är för otroligt. Och jag tackar igen. Översvallande. Jag skulle kunna ha sagt "Spasiba". Men det hade blivit konstigt. Att jag plötsligt var ryss, jag också? Om han nu är ryss, jag vet ju inte, det han ha varit ett annat språk, som polska eller tjeckiska. Han vänder om igen och börjar gå. Vi ska åt samma håll. Men jag kan liksom inte slå följe med honom; vad ska vi prata om nu? Mina handskar. Våra handskar. Handskarna. Jag dröjer kvar lite i skuggorna och mörkret, det glesa randiga spräckta ljuset som faller genom trädgrenar och över asfalt och lera och gräs och löv. Alla ljud omkring oss. Trafiken. Volymen vrids på och jag känner att jag svettas på ryggen. Alltihop var ansträngande. Språngmarschen tillbaks. Mötet. Situationen. Överlämnandet. Till slut drar jag på mig handskarna. De är mina, det känns så i alla fall, de är varma och sköna och de passar perfekt. Väl hemma en god stund senare, tittar jag igenom bilderna i kameran och visst: jag fångade haren. Det är ingen bra bild. Men ändå är det det: den fångar allting exakt, i sin oskärpa. Där är haren, ensam och lite skärrad, i ljuset av bilstrålkastare som strax passerar.

Foto Magnus Carlbring 2017


Monday, November 06, 2017

permafrostelden

tänk fram en naivistisk utväxt ur den uniforma vetskapen om
en snar undergång och stöd den ickeexakta längtan efter frid
i domedagsvalvets lungor står veteaxens små blåljus emot tills
nattväktarens bröstkorg spricker av permafrosteldens näbbar
biosfärforskarens dysfunktionella familj är omvärldens gisslan
som en youtubefilm att skratta igenkännande åt: livet är kitsch

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

källarsömnen

träkistor får murkna i regnet tills molnformationens jättelokor
hämtar hem innehållet i askar av guld som färdas ut i rymden
miniatyrer i glaspalatsets spegling: omutliga ikeakartonger fylls
av ren idioti och nedkratsade rester av brända ansiktsproteser
glaciärklättrarna hamnade mellan den klimatneutrala blygdens
blödande stålgolv och källarsömnen: allt sker i högtalarskriket
allt sker i en fingersnärt i en kniptångsmanöver i handens ljus

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017

Friday, November 03, 2017

apogeum

rymdens djurskelett spänns ut över bröstkorgen som oro och
när man till slut blåser dammet av berättelsens ben lever allt
i en tråd av förvandling från sandhavet upp genom romberna
och laserpyramiderna: människokroppen kastas ut i apogeum

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017



Thursday, November 02, 2017

bukhinnan

regnskogen renderas in i den pilskräck som drev oss samman
att tillåta de små dunbollsprimaterna att ärga träden med sorg
den kletiga bukhinnan lyser som gammalt nedfallet cesiumtvå
över den exploderande himlakroppens alla tömda sommarhus  
och våra söndertrasade läppar: du och jag är en fin vågrörelse

Ur Hord (2012)


Foto Magnus Carlbring 2017

Wednesday, November 01, 2017

spiralgalaxer

vilken total flopp nickar de plötsligt omkomna samstämmigt
när de sorteras in i glömskan efter en lattjo programledargest
jordklotets superkropp fyller bisofärlungans softa gymandetag
med absolut ren sprit av en unicitet som är världens härligaste
vårdnadstvisten mellan rymdens spiralgalaxer växer ut som en
böld av mörk materia på toalettstäderskans svartblå åderbråck

Ur Hord (2012)

Foto Magnus Carlbring 2017


Monday, October 09, 2017

partiledardebatten

Partiledardebatten med sin givna dramaturgi och sina bett. Hur de hugger varandra mot strupen och hur blickarna lyser och slocknar och hur humanismen ofta är långt borta till förmån för en beräknande och besvärande ytlig vinnarskallekylighet. Alla vill göra sin röst hörd och gärna komma med en lattjo verbal liknelse som man kan hänga upp i minnet på åskådarna. Det är ett förbiflimrande stressande spektakel. Ingen har kommit för att bli ense. Ingen har kommit för att lyssna på allvar. Djupet i debatten är så grunt.
   Jag tycker att politik är viktigt och politikerförakt livsfarligt. Och här finns ljus och styrka ibland i debatten ändå. Hur rasisten i tevestudion skjuts undan, ut igen i den sjuka dimma all rasism kommer ifrån. Hur klimatfrågan äntligen tas upp som ett ämne och hur det tycks som om inget parti (utom V och MP) egentligen har förstått allvaret. Vi måste ställa om vårt sätt att leva. De tror att industrin ska kunna fortsätta producera och växa och konsumtionen därmed ständigt öka. Att flygresandet ska kunna - som det gör nu - fortsätta öka år från år. På C låter det som om det bara är att ställa om flyget till biobränsle och så ordnar sig allting och man kan fortsätta boka långresor och göra postkoloniala pitstops i Asien eller Sydamerika. Men det går ju inte. Jetmotorerna klarar det inte. Och det finns inte biomassa så det räcker (om vi inte ska odla upp all åkermark och alla ängar och alla skogar till biobränsle så att vi människor kan fortsätta flyga och samtidigt svälta ihjäl). Och biobränsle i flygplan är omtvistat i klimathänseende, särskilt effekten på hög höjd.
   Flygskatten blir tvisteämnet, men ingen lösning anas. Och de där hundralapparna hit eller dit, till slut blir de arbiträra: de som har råd kommer alltid att ha råd. Oppositionspartierna i övrigt begriper inte klimatfrågan över huvud taget. SD vill forska på nya kärnreaktorer, i övrigt är de i stort sett tysta (eftersom klimatfrågan går inte att skylla på invandringen). Ja de påstår att våra utsläpp är någon promille av hela jordens (vilket inte är sant) utan att begripa att om hela jorden levde som vi, i västerlandet, skulle dess resurser vara uttömda väldigt snart. M säger inte ett knyst i klimatfrågan (de är ointresserade eftersom en fundamental klimatomställning innebär kapitalismens uttåg ur vårt samhällsbygge (dessutom är skattesänkarargumenten få i den här frågan)). L åberopar Macrons koldioxidskatt (ett ganska ungt förslag som inget av de andra partierna verkade snappa upp), och den bör man nog titta noga på (problemet med den är liksom flygskatten att de som har pengar kommer att ha råd att köpa sig fria, betala sin skatt och sina avlater och fortsätta leva som nyss: långflyga och ta bilen till jobbet i alla lägen). S har en (retorisk eller reell?) idé om att framställa stål utan kol - osagt hur den ser ut - och det är ändå bra att de till slut har fattat att kolet måste bort. Men i övrigt tycks de tro att tillväxten kommer att kunna fortsätta öka, och öka, i all oändlighet. Där har vi nått vägs ände.
   Klimatomställningen innebär att vi måste ställa om vårt sätt att leva (det är jättesvårt för oss alla men vi måste prata om det stundligen). V vill ha en mycket stor klimatbudget, en grön investeringsbank - och det är bra. MP förstår man har väldigt svårt att göra sin röst hörd i klimatfrågan då de de facto har så få mandat (de måste växa) och återkommer till att det vi gör är bra men vi måste göra mycket mer. Ja vi får vara nöjda för stunden med att MP ändå sitter i regeringen och har påverkat den lite åt det gröna hållet. Men resten är sorgligt tomt och vad diskussionen egentligen måste handla om - hur sänker vi utsläppen av växthusgaser drastiskt och fort - tar ingen upp. Törs de inte. Kan de inte. Vill de inte. Bryr de sig inte.

Tuesday, September 26, 2017

de trettio korparna

Jag trodde att det här var en dröm
Jag hade just avslutat min middag
Resten av familjen hade försvunnit
Verandadörren stod öppen och allt ljus
strömmade in, det hade varit en varm dag
Jag tror att det var september, jag antar
att jag hade diskuterat Ekelöf tidigare
och samtidspolitik; vi var nära valet
Moderata samlingspartiet hotade att vinna
Jag var så rädd för bourgeoisien, för ytan
som skar genom mitt och allas liv, sågskivan
närmade sig vit och kall, tänderna av ljus
Jag var aldrig rädd för något annat,
än kapitalets och marknadens makt
över människor; hur man blev lealös
Jag började att skriva en dikt, den sista
Förlorade dockor som sitter vita ombord
på ett tåg som aldrig mer kommer att röra sig
Ingen röst annonserar ut nya destinationer
Jag såg på mina bestick, de var uråldriga
Dikten skulle behandla sin egen tillblivelse
och sin relation till tillvaron i stort, metadikt
Jag tyckte att det kändes lite pretentiöst
Kunde inte stoppa processen, orden lämnar
händerna som spindlar en sprucken böld
Silvret förvandlades till svart järn och järnet
blev till pansarhud; gaffeln begav sig iväg
medan kniven reste sig och blänkte varm
mot min strupe; nu hörde jag en klocka
Mässingsklangen var förskräckligt tunn
Mina händer lät också, skramlade otäckt
Himlen var vit som en liksvepning; jag
var inte död, det förstod jag alltid, jag
skrev ned varje tankeled, varje bild brann
De inre trängde ut de yttre, till slut
var jag färdig; vita pråmar drev igenom
det land av ord som jag hade byggt
Jag var sjutton år när det här hände
Min första dikt skrev jag två år tidigare
Nu var jag fullt utvecklad som diktare
Trettio korpar fyllde plötsligt rummet
Himlen täcktes av de blanka vingarna
Mitt huvud fylldes av deras läten, olika
varandra allihop: en svart sal av stenar
Sjung alla ni granitblock och kolvingar
Jag skrev ned allt det här när jag vaknade
Nästa dag hände exakt samma sak; skrev,
åt, vaknade, sov, drömde, skrev, åt, allt
hände i samma märkliga ordning: jag fanns
som en skugga inuti mig själv
Dikten passerade som ett tyst fartyg
Himlen slöt sig kring mig som ett öga
Jag var fortfarande ett barn av modernismen
Jag ville trots detta lämna jaget, det lugna,
bakom mig; jag ville någon annanstans
Jag föreställde mig en helt naken dikt
som endast skildrade/gestaltade/avbildade
det jag hade framför mig: dikten själv
Besticken och den avätna tallriken, döden
som jag hade till bordet: ruttna munnar
med ruttna tungor och ruttna ögon, ruttna
ord som ramlade över mina torra läppar
Jag var tvungen att gå ut en stund; andas
Bilar stod parkerade utanför vår port
En ambulans och en taxi och två privata
fordon; två män stod och rökte och pratade
Den ena var förstås jag, den andre var lik mig
Jag sa: Det kom mycket oväntat det här
Jag sa: Vad kan han ha burit på för tankar,
det är vad man undrar; kunde vi ha … nej
Jag kunde inte hejda mig, sprang därifrån
Vingarna smet tätt åt om kroppen, dikten
lämnade mig med ett skrämt kraxande
Jag flög nu, jag var mitt i en flock fåglar
Grenen sjunger och himlen är alltid vit
Jag flyger nu, jag är mitt i mig själv: ögat
registrerar sin egen rörelse, näbben
och den lilla grå tungan drar fjäderpenna
för fjäderpenna, lägger allt till rätta
Jag somnar med utsikt över horisonten
Horisonten är helt tom på händelser
Det här är ingen dröm, utan ett passerande

                                               8 september 2010

Foto Magnus Carlbring




Friday, September 22, 2017

det är lyrikfredag

Det är lyrikfredag, som om det inte
vore lyrikfredag var dag: hur skönt kravlöst
är inte det, och hur fritt är inte det
Och hur smärtsamt är inte det
Hur självklart
Det är i versraden såret blottläggs
Eller solen sänker sig i sitt heta silver
Jag började tidigt
med en dikt av Mark Strand:
"Jag arbetar på min teg under måsarnas skrik
och den djupa himlens blick. Jag arbetar ensam
tills jag inte står ut med mitt arbete." (övers. Stewe Claeson)
Sen klev jag upp och ställde mig
vid branten och såg ner över floden och hamnen
Det låg svarta fartyg vid Stockholms alla kajer
De amerikanska örlogsvimplarna, fransiga och kantade
av sot och blod, täckte åskådarnas ansikten
Vi stod alla och grät utan att veta varför
Vi gråter allihop och vet exakt varför
Den tyst malande vardagen
Den tyst malande gråheten
Den envetna inre slåtterängen: dofterna av råg
Dofterna av ituskurna äpplen och varma handflator
Om du inte ser på din omvärld
som en möjlig förlust: vad ska du göra med den då
Skuggan virvlar ner i handfatet
Munnen är blöt av målarfärg, jag äter en skål
umbra och dricker ett litet glas ockra
Pendeltåget gräver sig ner mellan bokens blad
Brandlarmet gick
Vi stod och svajade i fältet
tills kronbladen slets loss från vår rygg
Jag låter långsamt Giuseppe Ungaretti skruva
locket av konservburken: svartvingade
fjärilar fyller skallrummet/natten:
"Och rösten som smulas
Sprider ut vass i månen.
Rädslan dör och medlidandet."
(tolkn. Pierre Zekeli & Marianne Sandels)
Rädslan dör och medlidandet
Muore il timore e la pietà
Jag vet inte hur det sker men det grå regnet
stiger som en mjuk allt varmare mur av vatten
Tills allt du ser är en hand
som sluts och knyts och öppnas och knyts
Muore il timore: och nävarna knyts
Det skulle kunna bli ett bett
eller en sångrad eller någonting
att stryka och glömma bort, det sköna
är att varenda framdrömd vers
är lika lätt, precis lika lätt

som den här


Thursday, September 14, 2017

rävansiktet

Till slut drar du bara
ett ord ur din mun: börja här
Vi plöjer ner mörkret
i ljuset, tillåter oss att plocka
loss färgflagorna från pansarplåten
Titta ut och det grå viker undan
Titta in och det grå viker undan
Det står en bukett strofer på bordet
Skriv ner dem, det står en skål
frusna druvor framför teven: ät upp
radbrotten och spotta
kärnorna i mitt ansikte: atomvapen
finns inte längre, robotrampen
finns inte längre, skräcken
finns inte; hör du hur orden
som kommer ur människors munnar
alltmer formar sig till blypatroner
Att det är kriget
(Jag vet faktiskt inte alls vad jag skriver
här eller varför, det är lite skönt: tänk dig
att det är sommarkväll och tranorna
har fått sällskap i majsfältet av en räv
och du inte begriper hur det ska sluta)
Att det är bortförklaringar
om människans oförmåga
att hålla sams som beväpnar
varenda kommande strid: det är
en virusstorm
Den somnambula texten
sitter upphöjd på en vickande sits
i terrängfordonet och runt omkring oss
haglar det ordharanger och förskräckliga
världskrigsmetaforer
Ska vi få se jordklotet slitas upp
och kika in i dess slut som i ett brevinkast
Ingen är hemma
Bara dammpartiklar
rör sig i det elektriska ljuset
Om du är tillräckligt övertygad
om att det som rinner ifrån dig: all
färg och all musik all hud alla dofter
Att det kan komma tillbaks
Om vi alla vore övertygade
om att ömhet var mindre strävt
än förakt; jag tror fortfarande
att de flesta människor kan bärgas
ur sig själva
lätt; här är jag: håll i
diktens tunna pappmugg, jag kan
röra mitt huvud, jag kan
lyfta fötterna och orden (det hände inte
ett jota, jag tror inte räven riktigt förstod
vad hen var med om; två livs levande
tranor med sina märkliga överjordiska
uråldriga läten och starka näbbar
som sliter loss majsskotten ur kronorna
av mörkgröna blad: vad ska en räv
egentligen ta sig till)
Utan att du släpper greppet om mig
Dikt
Dikten springer med sin mjuka starka kropp
bort mot natten, det solröda rävansiktet
fylls av bläck och skugga
Och jag är inte här längre
Vad är det som händer med oss människor

Foto Magnus Carlbring 2017

Monday, September 04, 2017

gestalta hösten

Gestalta hösten, ja
den är ledsen, ja det regnar
Ja det är svårt för många
människor, ja och för andra varelser
på jorden, ja du står kvar här, ja...
du andas och molnen drar igenom dig
Och regnet
Och det tillfälliga
Och att de sätter upp ett stängsel
kring torget utan att förklara varför, ja
och du går där med dina våta plastpåsar
De döda morötterna och de grå potatisarna
Hösten är ekorrens och nötväckans tid
Ja de samlar in allting för vintern
Det gör vi också: grå skyar
Misslyckade rekordförsök
En halvt uppäten dagstidning, sår
som aldrig riktigt läker, ja
Det är sorgligt, ja sorgen är en inre
taggig grävskopa som äter
Trådar av tårar
genom fönsterrutan: en dikt, ja
Den lämnar dig för att bli något annat



Foto Magnus Carlbring 2017

Thursday, August 24, 2017

i morgon är det lyrikfredag

I morgon är det lyrikfredag, den där dagen i veckan
då alla människor samlas vid vattnet och sjunger tillsammans
Märkliga sånger, tumlande och irrationella och skönt
svårbegripliga och samtidigt så självklara
att du måste sjunga med
I morgon är det lyrikfredag, då när sjukhusavdelningarna
fylls av poeter som deklamerar trösterika dikter
och delar ut anteckningsblock och bläckpennor åt patienterna
som genast börjar plita ner strofer
de inte trodde att de hade inuti sig: det är så poesi blir poesi
I morgon är det lyrikfredag, den dagen då allt smått
blir så litet att det imploderar: varenda människa
är ett kärnhus och inuti kärnhuset är ännu ett
och kärnorna gnistrar i fruktköttet, i morgon är det lyrikfredag
På fredagar lämnar täckta lastbilar de mörka hangarer
där diktsamlingarna förvaras, med dämpade strålkastare
rullar de ljudlöst genom natten, skogar, sjöar som blänker
De där små städerna med lysande grillkioskskyltar
och natriumlampor på långa aluminiumstänglar
som rör sig i vinden: ingenting hörs
förrän flaken töms på skolgårdar och på parkeringsplatser
och i parklekar och vid förortstorg; på morgonen gnistrar
hela stadslandskapet av blänkande bokomslag
och rister av rörelsen då inlagorna fladdrar
Det blåser ut ord och radbrott, det är en mild vind
och samtidigt frisk, höstklar, en doft av kommande is
Ord som fastnar mot vindrutor och i barnvagnssufletter, där
får en morgontidig joggare en hel svärm substantiv
rakt in i munnen och halkar nästan på ett olämpligt adverb
som någon har kastat ifrån sig
I morgon är det lyrikfredag och de stiger en blek sol
mot en kritblå himmel och ur solen kränger
världshistoriens sista metafor: en böld
som spricker och ut sprattlar miljarders miljarder
nyss påbörjade diktsviter, vindlande grafik, triptyker
där varje del representerar en stilart eller en attityd, en feeling
Någon skriver ur sig sitt vansinne, någon annan sin sorg, en tredje
skriver ingenting utan upplever det lyriska tillståndet
som en inre ordlös musik: på lyrikfredagar råder full frihet
I morgon är det lyrikfredag, fatta pennan och skriv
att ord är inte väna ädelstenar eller återvunnet material, ord är
bara ord: det är du som gör dem till dikt, i morgon
är det lyrikfredag, det blir någonting att skriva om

Tuesday, August 22, 2017

min värld

Min värld är instucken i en flik mellan andra världar
Mitt ansikte speglat i pendeltågsfönstret, på golvet 
en blek hund med blodröda iris
Centralstationen ett tätt lätt välvt nedsänkt block
fyllt av darrande magnetism: sköldar
av plast eller om det är pansarplåt, tunn och genomskuren
av isvitt ljus
Den här platsen är omänsklig
och lika underskön som alla andra platser där vi tar höjd och rum
På Sergels torg står en man i nedhasade byxor och skriker rätt ut
Eller om det är en sång, hes, förtvivlad, med hemska minnen
Duvorna, hur de drar i prasslande flockar mellan glasväggarna, romber
där allt som rör sig i det plastiska 
projiceras
Ovanför oss är allt en enda byggarbetsplats, damm och gips
och den söta doften av blöt betong som stelnar
Gatorna är täckta av blek byggväv som rör sig som vågor
i kvällsljuset; en man i permobil, han har en uppstoppad skata
på styret, susar snabbt över de svartvita cementplattorna
Det är någonting både förnöjt, dröjande, det är ju sent
i augusti – med det speciella ljuset, det tungrodda – och något
skräckslaget, paniskt, över allt som sker

Foto Magnus Carlbring 2017

Tuesday, June 27, 2017

om löpningen och skrivandet

"Löpningen riskerar att göra skapandets vedermödor överflödiga." Nä det gör den inte. Det är ungefär som att säga att om man läser för mycket böcker, påverkas ens skrivande negativt. Det är inte sant: ju mer du läser, desto bättre (läs allt, också skräp, också dagstidningar, baksidan på mjölkpaket, tags på bergväggen, uppdateringar på nätet, och massvis av litteratur; poesi är som vatten i vätskekontrollen på ett maratonlopp). Ju mer du tränar, desto starkare blir du i kroppen, och hjärnan. Men det är olika. Behoven är olika. En del behöver bara vandra några kilometer eller ta en simtur. Jag vet inte, det kanske räcker med en kopp kaffe på verandan: lyfta blicken över koppens rand och vippa med armbågen. Eller ett pass i trädgården med häcksax och spadar. Eller en promenad till affären. Det som vi vet är att skrivande är ett fysiskt arbete, det kräver rygg och nacke och mage och andhämtning. Och återhämtning. Att syresätta hjärnan med ett löppass är bara välgörande, det finns inga risker att sabotera skrivandet alls. Både intrycken - den där rödhaken som står nästan stilla i luften och tycks iaktta dig på riktigt nära håll eller rådjuret som lyfter sitt huvud ur det höga gräset eller svanarna som sträcker ut ovanför grantopparna eller bara mörkret och tystnaden och vätan och elljuset och trummandet av fötter - och det inres återhämtning - efter tre fyra kilometer börjar problemet med ett ordval eller en rytmisering eller ett radbrott eller en kapitelstart att klarna upp eller mojna ut: stryk det där eller bara låt det stå (det kommer tusen nya radbrott och starter att oja sig över) eller ändra det bums du kommer hem och har snörat av dig skorna - ger kvalitet. Om inte annat så ger det tid. Allt skapande arbete kräver tid utanför arbetet, det är då det gror i dig, fröet.

Wednesday, June 21, 2017

att sluta röka

Ni vet hur det är att sluta röka. Eller det kanske ni inte vet; man behöver kanske ha varit nikotinist för att riktigt veta. Men ni vet hur människor är som försöker sluta röka. Inte ens under dödshotet (alla vet ju hur farligt det är) är det så lätt. Nikotinberoendet är svårt att tampas med. Vanan att ta en cigg sitter djupt; det är en stund av avkoppling. Men det går ju, till slut, att sluta. Titta hur det blev med krogarna; det tog bara något år innan de var rökfria. Liksom arbetsplatser. När någon tänder en cigarrett nuförtiden, blir omgivningen både förvånad och irriterad. Det är samma sak med jordklotet nu, och atmosfären. Oljeberoendet och utsläppen av koldioxid är som rökningen, fast för oss alla - människor, djur, växter - på jorden. På bara drygt 100 år har vi människor höjt koldioxidhalten i atmosfären till en nivå som är direkt skadlig. Temperaturerna stiger och klimatet förändras, och det går snabbare än någon har kunnat sia om. Det enda sättet att bromsa detta, är att vi lämnar oljeberoendet bakom oss, att vi minskar utsläppen. Och det måste ske drastiskt (det borde egentligen ha skett för längesedan, men då visste vi ju inte).

Den lilla flygskatten är signalpolitik åt rätt håll, men de åtgärder som behövs är betydligt större. Jag har skrivit det förut. Inför motbok på flygandet. Ransonera bensin. Se till att flygbiljetter kostar vad de ska kosta (subventionering av flyg och ingen skatt på flygbensin gör att konkurrerande trafikslag, som tåg, inte har en chans). Och sedan måste vi själva ta vårt ansvar. Och där är vi tillbaks till rökningen. Någon kan hävda att ingen kan ta min frihet - att ta en cigg - ifrån mig. Nej det är sant. Någon skulle också kunna hävda att ingen kan ta min frihet - att flyga vart jag vill, att färdas hur jag vill - ifrån mig. Men jo. Rökningen drabbar bara dig, särskilt när den passiva rökningens risker minskat. Men varje ton koldioxid du släpper ut, när du bränner bensin, påverkar någon annan; och ofta någon på en annan plats på jorden, mer utsatt för klimatförändringarna än din. Det drabbar också någon i framtiden. Dina barn. Barnbarn. Alla andra ungar. Och djur. Och skogar. Och hav.

Jag har skrivit mycket om det här, och delat mycket av klimatrapporter, forskning, mätning, effekter (skogsbränder, smältande glaciärer, torka, stigande havsnivåer, klimatflyktingar, nationer som försvinner i havet) och kommande effekter (hela habitatet kan bli obeboeligt, läs exempelvis Mark Lynas 'Sex grader', där det redogörs för hur världen kommer att se ut vid stigande temperaturer - vi vill inte dit). Stundvis blir man ju uppgiven. Trafikströmmarna som bara ökar. Resereklamen. Vi flyger mer (när vi måste flyga mindre). Köper alltfler bilar (här finns lyckligtvis en snabb trend mot hybrid- och elbilar). Tystnaden när ämnet tas upp; alla vill gärna inse faran men ett paradigmskifte (som detta är) tar lite tid. Omställningar är tunga att göra. Och ni vet hur världen ser ut: trumpismen och faktaförnekandet är verkligt farliga samtidsfenomen, inte bara vad gäller klimatfrågan. Protesterna från klimatförnekare kan vara öronbedövande (och påfrestande i sin ignorans). Och sedan detta, det sorgligaste av allt, att somliga försöker göra klimatkatastrofen till en politisk fråga, på vänster-höger-skalan (det är det inte, det är en fråga - precis som rökningen - för alla). Men. Det finns starka rörelser åt det andra hållet, både aktivister som agerar och protesterar och företag som arbetar för en ny framtid, där alternativa energikällor inte längre är alternativ. Problemet kvarstår dock, att vi varje dag bränner på tok för mycket olja, kol, bensin. Varje svensk medborgare måste minska sitt koldioxidutsläpp med tio ton per år (från 11-12 ton ner till 1 ton). All olja som redan är uppumpad och allt kol som redan är brutet, är redan det för mycket för vår atmosfär (dess skörhet och balans är anmärkningsvärt exakt: vi har liksom en himla tur att förhållandena mellan syre och kväve och kol är så finstämda som de är, här på jorden just nu, det är därför vi andas och finns). Varje försök till ny exploatering av oljekällor (som i Arktis) måste stoppas.

Ingen är ju perfekt. Vi kan inte predika för varandra. Jag har mina laster och jag har min egen koldioxidskuld jag behöver hantera; det är viktigt att göra det dagligen (hur kan jag resa på ett annat sätt, vad kan jag köpa istället för den här varan, vad innehåller den här produkten, hur är den tillverkad, vad finns det för alternativ). Det enda du kan göra är ditt bästa, agera utifrån dig själv och den kunskap du besitter. Skulle jag ge ett råd är det just att söka kunskap, läsa på, hitta vederhäftig information och forskning. När man hamnar i diskussioner om klimatet och dess förändringar är det påfallande ofta som den som förnekar och bestrider inte vet vad hen egentligen talar om; på det viset faller förstås argumentationen men viljan till förändring blir också mindre. Och vi måste förändra oss.

Det finns bra sajter. Stora forum. Man kan gå in på NASA, eller Naturvårdsverket, eller Naturskyddsföreningen, och söka upp deras klimatsidor. Se film! 'Before the flood'. 'En obekväm sanning' (ska finnas en sequel nu också). Gå in på UR Skola och sök på 'klimatförändringar'; det finns många föreläsningar och teveprogram. Och det finns alltmer bra litteratur. Den starkaste läsupplevelsen ger fortfarande Andreas Malms 'Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent'. Djup bildning och stor bildningseffekt. Malms historiska djupdykning 'Fossil Capital' är också läsvärd; den behandlar hela det moderna förloppet, från ångmaskinen och kolbrytningen på 1800-talet till nuet. Mark Lynas är också läsvärd; han tillhör de klimatskribenter som förespråkar ny kärnkraft (eftersom det är så bråttom att minska koldioxidutsläppen), åtminstone under övergången. Naomi Klein är också bra, givetvis agitatorisk, och tungt faktabaserad i sin argumentation. Själv ser jag fram emot att läsa Sverker Sörlins 'Antropocen' i sommar. Man kan också följa meteorologer och klimatforskare på Twitter och Facebook. Eric Holthaus, meteorologen som slutade flyga. Kevin Anderson, klimatprofessorn (som inte heller han flyger). Bill McKibben, grundaren av 350.org. Och i Sverige finns det många engagerade och kunniga. Pär Holmgren. Anders Wijkman. Johan Rockström. Och det finns de som går före , säger ifrån, och visar vägen. Malena Ernman. Björn Ferry och Heidi Andersson. Det finns också grupper på Facebook man kan gå med i och följa. Klimataktion. Klimatnyheter. Miljöpartiet är tubbat av mycket kritik utifrån och lite tyngda av regeringsansvaret, annars finns det starkt engagemang även där; är det något vi behöver är det livskraftig klimatpolitik (från alla håll: uppdraget är ju gemensamt: att rädda vår värld). Följ Greenpeace. Och nyhetsflödet; bara de senaste dagarna läser vi om värmerekord över stora delar av världen, om översvämningar på Grönland, om det ofantliga isberget som håller på att lossna från Antarktis, om permafrosten som släpper, om skogsbränderna i Portugal och Kalifornien, om öriket Kiribati som försvinner i havet, om hur klimatflyktingarna blir - och kommer att bli - allt fler.

Det är ju egentligen inte så att detta att sluta röka kräver mer kunskap. Alla vet redan hur farligt det är. Det är samma sak med klimatförändringarna. Kunskapen finns. Men medvetenheten skyggar vi för. Det som varit självklart under hela våra liv, och generationen före, måste nu omvärderas och vi måste förändra vårt levnadssätt. Det är inga konstigheter. Människan har gått igenom flera tidsåldrar förut. Sten. Järn. Brons. Nu är det oljeåldern som håller på att ta slut och övergå i något annat. Det är spännande. Utmanande. Svårt. Jag minns när jag lyckades att sluta snusa (det var fruktansvärt; nikotin sägs ju vara lika beroendeframkallande som heroin); jag såg det som en utmaning, ett uppdrag. Nikotinet - och beroendet utav det - blev min duellant, min fiende. Nu är det oljan och oljeberoendet som är vår gemensamma stora utmaning. Bill McKibben kallar det ett krig. Jag vet inte, vi kanske måste betrakta det så. Men arbeta med fredliga medel, tillsammans.

Foto Magnus Carlbring 2017

Saturday, June 17, 2017

Sunday, June 11, 2017

skicka ljuset

Alla människor gör fel allting är uppochnedvänt ingen är helt okej det är alltid något som strular hur man än vänder sig och vrider sig får någon alltihop om bakfoten och så står man där med en kontakt och en trasig sladd och en enda sko på fel fot och en hel massa missförstånd inom sig som gör en utom sig och det finns miljoner saker vi kan säga och skriva till varandra men varenda jävla gång är det någon som tar dina ord och visar deras avigsida och tolkar alltihop på ett sätt som är absolut fel men ändå inte eftersom våra olika verkligheter glider ihop ibland och då och då ifrån varandra och det är där - i jacket - som vi försöker hitta en rimlig nivå av kommunikation en bärande våg en linje som alla kan koppla upp sig på men lik förbannat när hela nätverket tycks ha hittat rätt kanal så är det några dårar som väljer att slå in på en annan helt egen och kanske nyupptäckt väg och man får stå där i skogsbrynet och vråla sig ursinnig och tom som en pantflaska innan någon lystrar och kommer till undsättning för att försöka förklara att det är så här det fungerar och alltid har gjort vill säga inte alls hela systemet bygger på att det raseras gång efter annan och att vi glömmer dag från dag vad vi har gjort och sagt och till slut finns det ingen annan utväg än att sätta sig ned och tvinna ihop alla sladdar och hitta noder och färger och sammanhang och ordföljder och förklaringar och innebörder helt själv vilket leder till att när du till slut ska göra dig hörd är det inte en enda människa som begriper vad du vill ha sagt och du inser med viss lättnad att den största texten vi har skrivit till varandra är den ordlösa den som är som ett moln som du kikar på när du ligger på rygg i det junifrodiga gräset och du ser hur de starka vindarna en mil där uppe ovanför dig sliter tag i molnkanterna och vrider allt ljus och allt syre till en väldig virvel som fångas av termiken och lyfts högre och högre tills is och vatten och ånga tunnas ut och strös över himlen som ett sista kvällsljus och du har exakt i det ögonblicket fått ihop stickkontakten och skruvat fast den vid lampsladden och pluggat in den i väggen och nu, nu tänder du lyset. Ser du hur glödlampan sakta fylls av din glöd och lyskraft. Skicka ljuset till varandra. Låt budkavlen gå.

Friday, June 09, 2017

jävla idioter

Ägnar all min tid åt att skriva
"jävla idioter" överallt: i varenda
uppdatering, på varenda sajt, i varenda
forum, diskussionstråd, mejl, tweet,
sms, inköpslista, telefonkladd, dikt,
romanutkast, novellskiss, artikel,
debattdrapa, avsiktsförklaring,
manifest, jag skriver hela tiden
på betongväggar, tangentbord,
fönsterglas, parkbänkar, ristar
i trädstammar, i vatten, i sand, i
stora blänkande bokstäver
över bergväggen; jag skriver
att allting är förtvivlat och allting
försöker ändå att skimra
Och sedan går jag tillbaks
och stryker alla "jävla idioter"
Ritar dit ett blött hjärta istället


Tuesday, June 06, 2017

highbrow lowbrow

"Highbrow, lowbrow, chasing illusion"

Trodde någon att Bob Dylan skulle skriva ett lärt intertextuellt tal om - typ - sina personliga referenser och göra avslöjande analyser och snudda vid någon slags sanning om sin egen lyrik eller narrativitet? Kanske att det skulle vara en politisk drapa (vad är politik, vad är inte politik)? Eller en traditionell Nobelföreläsning: lång och sirlig? Trodde någon att Dylan skulle leverera ett tal som INTE vållade omedelbar debatt och vitt skilda ståndpunkter?

Hur ska man säga? Han förnekar sig inte. Historien kring hans verk och konstnärskap är alltid likadan. Om detta ska ni skriva. Hyllanden. Och spott och spe. Rörelsen är igångsatt. Och poeten - vart tog han vägen? Är det ett trolleritrick? Eller en lycklig slump. Eller en genomtänkt plan. Eller är det bara, som det är.

Kritiken är från vissa håll häpnadsväckande ogin. Talet jämförs med en skoluppsats. Inläsningen till jazzpianot hånas. Valet av omnämnd litteratur anses alldeles för banalt. Sönderlästa klassiker. Varenda människa vet ju hur det går för kapten Ahab, i denna övertydliga allegori över Amerika. Och Odyssevs. Förbannade roadmoviedramaturgi. Och alla dessa män. Varför? Givetvis kan det vara sorgligt att det är en värld fylld av manliga förebilder och figurer Dylan beskriver. Men det är ju vad man brukar kalla ärligt. Så ärligt som nu konst kan vara.

Vi vet inte om det är alldeles sant, men känslan av att ett konstnärskaps begynnelse och förstaintryck gestaltas är tydlig. Och Leadbellys musik är viktigare än någonting annat - där är skivspåret att följa. "And that record changed my life right then and there. Transported me into a world I’d never known. It was like an explosion went off." Vem var Leadbelly. Vilken roll har han haft i amerikansk kultur (och i kultur över huvud taget)? Läs vidare.

Talet har en dansant rytm. En tydlig rörelse. Det är märkligt när man hör något helt annat än vad de som upprörs och förkastar hör. Det är ju ett elegant - och enkelt på det bedrägliga vis som saklig poesi kan vara - framförande. Och det är väldigt oralt; det ingår i en tradition. Jag hör ett musikstycke och en flytande rytmisk prosadikt.

Jag hör också Dylans radioshower; det är mycket av den rösten i detta. Närheten. Tilltalet. Mjukt och vasst. Ett rytmiskt dyk i minnet. Hur han går från "jag" till "vi" till "du". "You’re so alone. Then a piece of shrapnel hits the side of your head and you’re dead. You’ve been ruled out, crossed out." Bob Dylan har ju dessutom blivit en crooner. Musikvalet på hans senaste skiva är en ny förvandling. Och en historielektion.

Här - i the speech - finns också en omedelbar närhet till beatpoesin: till Kerouacs rytmkänsla, till William S. Burroughs uppräknande, sakliga prosa alltid fylld av namn karaktärer platser. Och till Ferlinghettis inläsningar till jazzmusik. The beat.

Och så innehållet. I kritiken jämförs det med högstadieuppsatser och illustrerade klassiker. Jag ser in i Bob Dylan själv, eller snarare: i en bild vi har av Dylan. Vi vet ju ingenting. Jag tror inte att det är ett spår självbiografiskt, inte mer än något annat av vad han har skapat. Men i valet av ord syns mycket av det som är typiskt (så typiskt som det ständigt ombytliga nu kan vara) Dylan. Det finns en biografisk berättelse i genomgången av texternas handling och av dess karaktärer. Ahab. Paul Bäumer. Odyssevs. Det där kan man tolka som uppriktigt.

För vad är det Dylan säger när han redovisar handlingen i dessa berättelser? Vad är det han väljer att återberätta? Hur faller orden.

"He’s stranded on a desert island. He finds deserted caves, and he hides in them."

"Everything is mixed in. All the myths: the Judeo Christian bible, Hindu myths, British legends, Saint George, Perseus, Hercules"

"Highbrow, lowbrow, chasing illusion, chasing death"

"We see only the surface of things. We can interpret what lies below any way we see fit."

Är det inte sina egna texter han beskriver? Relevant. Tydligt. Men också med en enkelhet (enkelhet är inte farligt men det är svårt) som är precis så ytlig som citatet här ovan dikterar. Vi kan tolka in vad vi själva vill. Texten, låten, är inte författarjagets utan publikens. Dylan har ju aldrig utgett sig för att vara något annat än en låtskrivare och sångare. Varför skulle han då ha producerat ett tal som beskrev någonting annat?

"The leaders and the generals gain fame, and many others profit financially. But you’re doing the dirty work. One of your comrades says, 'Wait a minute, where are you going?' And you say, 'Leave me alone, I’ll be back in a minute.'"

Det här är den mest konstnärligt lustfyllda och öppna Nobelföreläsningen sedan Harold Pinters blixtrande nattsvarta dödsmässa om skrivandets villkor satta i relation till en iskall politisk människoverklighet. Precis som hos Pinter - som ju arbetade med röst och tonfall - blir Dylans egen röst och dess variationer och betoningar lika viktigt som talets innehåll.

Framförandet sjunger. Lyssna till hur han biter tag i substantiven. Lyssna till melodin, hur orden drivs ihop, som i en lång sång. Det är en narrativ poets tal, en visdiktares. Sedan kan man ju tycka illa om att trubadurer premieras; så har det alltid varit. Nederst på stegen, ja nere i den gestaltande leran, är barden. Ett snäpp över befinner sig dramatikern. De mest kritiserade prisen är ju också Dario Fos, Harold Pinters och Bob Dylans. Kanske är det de mest livfulla och roliga författarskapen i listan av pristagare också; de kommer att bli kvar. Men också hånet.

En liten jämförande utvikning: Hur är det med Carl Michael Bellman? Denne lekare. Betraktas han ännu efter förtjänst (vårt viktigaste och mest spänstiga och språkligt innovativa författarskap), efter två hundra år? Eller finns det spår kvar av missförstånden gentemot den lyriker som tillåter sig att blanda former och gå mellan högt och lågt alldeles naturligt? Är det ännu rumsrent? Följdfrågan är förstås: Vill det bli rumsrent? Att på allvar jaga illusionen, och döden.

Bob Dylan har - hursomhelst - återigen vänt upp ned på kritikerkåren och skapat oreda och debatt. Han synliggör alltid något med sina verk. Alltid. Det är väldigt muntert.

Thursday, June 01, 2017

hur tänker vi?

Tillväxttankens kortsiktighet är förödande. Människan är en snabb varelse. Naturen långsam. Vad vi har gjort under den fossilberoende eran - oljeåldern - är något slags makabert rekord i miljöpåverkan. 2016 var det varmaste året i modern tid. Och 2017 kommer att slå nya rekord. Halten koldioxid i atmosfären är högre än den har varit på 4 miljoner år. Och ökningen har skett på 150 år, sedan vi uppfann ångmaskinen och förbränningsmotorn och började bryta kol och pumpa upp olja. Människan krossar evolutionen under antropocen; vi smular sönder en långsamt utvecklad livsmiljö. Bara en nedstörtad asteroid kunde åstadkomma samma förödande effekt. Förändringarna syns redan på jordklotet: avsmältning av glaciärer och polarisar, allt kraftigare tyfoner och orkaner, klimatflyktingar från önationer, absurda väderskiftningar, en golfström som hotar att deklinera, grundvattennivån sjunker, torkeperiod på torkeperiod i Afrika, regnskogarna torkar ut och förlorar sin livgivande funktion, arter dör ut. Och vi har inte höjt medeltemperaturen med så mycket mer än 1 grad ännu. Målet är att bromsa vid 1.5; det är redan kört. 2 grader är nästa trappsteg; om vi slutar bränna fossilt - nu - kan det gå. Nu. Men vi tänker inte så. Hur tänker vi? Tänker vi alls? Ska hela Nordafrika och Mellanöstern och Sydeuropa förvandlas till öknar först? Medan kustnära städer och regioner (Florida, London, Indonesien, New York, Belgien, Nederländerna) samtidigt dränks av havsvatten? Ska våra barn och barnbarn verkligen behöva bygga barriärerna själva? Ska omställningen behöva ske i elfte timman (det är egentligen nu), eller när det redan är för sent? Måste alltihop tippa över innan vi på riktigt förstår allvaret? Varför lyssnar vi inte på larmrapporter och forskningsresultat? Varför läser vi inte av mätningarna? Varför är vi ansvarslösa? Så här: "The person who harms others by burning fossil fuels cannot even potentially encounter his victims, because they do not yet exist. Living in the here and now, he reaps all the benefist from the combustion but few of the injuries, which will be suffered by people who are not around and cannot voice their opposition." - Andreas Malm, Fossil Capital (Verso, 2016). Vi lever här och nu. Men nuet är utsträckt, som en linje framåt och en linje bakåt. Lika viktigt är det att ta tillvara det historiska minnet - Hur kunde vi göra på det där viset? - som att tänka framåt, generationer framåt: Hur ska det bli om vi fortsätter på det här viset?
Foto Magnus Carlbring 2015

Thursday, May 18, 2017

revolutionen

Kompromissar inte med revolutionen. Glömmer inte varför vi kom hit (för att bli jämlika och lyfta upp varje människa). Skriver sönder alfabetet. River ner bokhyllan och drar pärmen av gamla uppslagsverk och tejpar upp porträtt på alla människor som trodde att de förändrade något (när de i själva verket förstörde den långsamhet som vi har gemensamt med: uråldriga barrträd, valar, glaciärer, orangutanger, alla bladverk, flockar av undulater). Kastar kniv. Lurar i alla andra någonting som gör dem glada. Jag viker ihop himlen. Gör en dagbädd av strimlade nyheter. Är inte tyst. Jag tror att den första gnistan är den starkaste och att det är den vi hela tiden ska återvända till och aldrig glömma; det är det grövsta misstaget. Ekelöf återvände alltid till 'sent på jorden'. Kanske eftersom det alltid var det. Det är kanske alltid det. Eller tidigt i början på någonting. Egentligen vet vi ingenting. Rymden håller upp oss mellan tummen och pekfingret och tittar på oss med sitt bläcksvarta öga. Vi springer ditåt. Vi springer hitåt. Flyttar in i ett nytt universum, ett där dimensionernas genomskinlighet gör att vi kan sväva mellan varandra precis på det sätt som vi föreställer oss att själar gör (fast vi har ingen själ: allt är mörk materia eller ett slags inre duggregn). Jag skriver ett manifest som jag oavbrutet reviderar; varenda rad äter upp den som kom före. Jag är Pacman, ett slags poesins sopmaskin som borstar vintersmutsen och vårdammet och höstgruset från tangentbordet. Så att nu kan trafiken ta sig fram. Så att nu kan vi gå barfota. Så att nu kan vi marschera. Vi vecklar ut de röda fanorna. Vi vecklar ut de svarta fanorna. Vi hissar de himmelsblå flaggorna. Vi kastar regnbågsfärgat konfetti från hustaken. Det är alltid en ny fred som kommer. Det är alltid ett krig som nalkas. Det är alltid så patetiskt (på ett stormande och genuint vis) att finnas till. Jag finns till, jag vill tro det; jag är bombsäker på att jag är osäker. 


Foto Magnus Carlbring 2017

Friday, May 12, 2017

väljarbarometern

Enligt den senaste
väljarundersökningen vill alla
människor bli älskade
Alla vill ha ett eget hem
Vatten att dricka och mat nog
för att klara dagen
Varenda människa vill älska
tillbaks och stödja dem
som har det lite svårare
Alla instämmer i påståendet
att livet är ett ämbar
som vi fyller tillsammans
Varenda en kryssar i
att de har en levande själ
som de inte begriper
En längtan som är svår
att alldeles tillfredsställa
Ett minne av någonting fint
och ett starkare av det hemska
Enligt väljarbarometern vill alla
känna gräset under fötterna
Och sanden som är varm
Närheten till havet
En skog som andas långsamt
Enligt varenda undersökning
vill vi ha en kram
innan vi somnar eller ett ord
som ger lite av tröst
En del bryter dock mönstret
och vill ha något annat
De vill vända ut och in
på tillvaron och inte välja alls
De vill inte svara på frågor
Ingå i den här gruppen
De vill vara fria
Ingen vet exakt vad frihet är

Foto Magnus Carlbring 2017

poesins uppgift

Vad är poesins uppgift
Att förenkla djupet att fördjupa det enkla
Vara opretentiöst pretentiös
Brinna kallt
Livet är ett diktutkast ett diktutkast
Är livet
alls

Foto Magnus Carlbring 2017



diktens uppgift

Vad är diktens uppgift
Att inte ha en uppgift


Foto Magnus Carlbring 2017

Thursday, May 04, 2017

sova räv med poesin

Sova räv med poesin?

Ja det är tvunget; läs som Den vandrande
vålnaden sover. På stengolvet. Alltid
lätt. Alltid beredd på att vakna
ur drömmen.


Foto: Magnus Carlbring 2016

klämma lite på poesin

Klämma lite på poesin?

Ja det kan man väl göra, den är ju lägst
och högst av alla litteraturformer.

Två spröda kex med en marshmallow i mitten.

Universum är en marshmallow. Expanderar.
Är fyllt av skum och mörker. Gott att grilla.


Foto: Magnus Carlbring 2016

sparka på poesin

Sparka på poesin?

Ja det kan man väl göra.

Detta mjuka block av granit.

Foto: Magnus Carlbring 2016



Friday, April 28, 2017

jag vet att det här inte blir bra

Jag vet att det här inte blir bra
Jag vet att det här är alldeles för enkelt,
att slå sig ned efter en dags arbete
Och efter ha läst alla dessa artiklar
Och uppdateringar
Och mött alla dessa människor och ätit
all denna sallad ost bröd druckit allt kaffe
Och allt te
Och lyssnat på musiken (Mavis
Staple, lyssna: My heart lifts
when I sing)
Och reflekterat över: krig religion terrorism
nazism mord klimatet koldioxidhalterna (vad rolig
mänskligheten är) och stått i affären
ett par gånger vid varubandet
och lassat upp
Och vandrat sina tre fyra kilometer
Och letat efter allt borttappat
Och känt solen i ansiktet igen
Och sett en måsfågel och haft svårt
att avgöra vilken art det är (de är kniviga)
Jag vet att det här blir lite valhänt kanske
Lite hitåt och ditåt lite privat men ändå
inte brännande lite vardagligt men ändå
inte och för läsaren fullkomligt
utplattat: det här är ingen dikt
som du kommer att minnas, har du ens
läst den till slutet är du bara att gratulera
för här kommer den sista raden




Wednesday, April 26, 2017

du behöver värma upp

Du behöver värma upp. Du behöver byta fokus. Du behöver koppla av. Du behöver semester. Du behöver upptäcka något nytt. Du behöver satsa på dig själv. Du behöver ta lite ledigt, från dig själv. Du behöver varva ner. Du behöver få fart på alltihop. Du behöver komma lite närmre. Du behöver vända på perspektivet. Du behöver få lite lagom distans. Du behöver vidga dina vyer. Du behöver närläsa det här. Du behöver inte hela tiden ifrågasätta. Du behöver läsa på bättre. Du behöver lägga dig ned, på rygg, och låta skeendet själv ta överhanden. Du behöver befria dig från känslan av att det vilar ett ansvar över dig. Du behöver inga pauser, du behöver få igång motorn på allvar, du behöver varva upp, du behöver lägga i en ny växel, du behöver veva ner sidorutan and let the wind blow back your hair. Du behöver musik. Du behöver arbeta till musik. Du behöver inte fortsätta på samma ställe som igår. Du behöver förändring. Du behöver lite frisk luft. Du behöver en rejäl omgång. Du behöver logga ut. Du behöver absolut inte uppdatera. Du behöver vara ifred. Du behöver inga vänner, inte just nu. Du behöver en kram. Du behöver ett sammanhang som du begriper. Du behöver vara befriad, från tankar. Du behöver fördjupa dig i något, vadsomhelst. Du behöver jord. Du behöver frön. Du behöver en kanna vatten. Du behöver öppna balkongdörren och skura golvet. Du behöver inte bestämma dig exakt nu, för vad du ska göra om en liten stund: nu passerade ändå nuet. Du behöver återhämta dig. Du behöver minnas. Du behöver glömma. Du behöver nya skor. Du behöver ett paket knäckebröd. Behöver du inte provsmaka någon av de nya glassorterna? Behöver du hjälp. Behöver du hjälm. Behöver du inte ett uppslag. Nej. Du behöver inte lyssna på mig. Du behöver lyssna på din inre röst. Du behöver skogen. Promenadvägarna. Du behöver ett berg. Solsken. Du behöver regn och uppförsbackar och rejäla byar av motvind som suger tag i jackan och armarna och tvingar dig att arbeta hårdare och mer beslutsamt. Du behöver all tid i världen. Det har du. Det har du inte. Du behöver time out. Du behöver en utsträckt hand. En penna. Papper. Du behöver lägga handen på papperet och hindra det från att blåsa iväg och du behöver - nu - bokstavera allting som är viktigt för dig (det kanske inte är så mycket, som du behöver) och sedan behöver du knyckla ihop alltihop och resa på dig och gå ett varv inuti dig själv innan du sätter dig igen och provar på nytt. Kom igen. Vad är det du behöver?