Tuesday, June 27, 2017

om löpningen och skrivandet

"Löpningen riskerar att göra skapandets vedermödor överflödiga." Nä det gör den inte. Det är ungefär som att säga att om man läser för mycket böcker, påverkas ens skrivande negativt. Det är inte sant: ju mer du läser, desto bättre (läs allt, också skräp, också dagstidningar, baksidan på mjölkpaket, tags på bergväggen, uppdateringar på nätet, och massvis av litteratur; poesi är som vatten i vätskekontrollen på ett maratonlopp). Ju mer du tränar, desto starkare blir du i kroppen, och hjärnan. Men det är olika. Behoven är olika. En del behöver bara vandra några kilometer eller ta en simtur. Jag vet inte, det kanske räcker med en kopp kaffe på verandan: lyfta blicken över koppens rand och vippa med armbågen. Eller ett pass i trädgården med häcksax och spadar. Eller en promenad till affären. Det som vi vet är att skrivande är ett fysiskt arbete, det kräver rygg och nacke och mage och andhämtning. Och återhämtning. Att syresätta hjärnan med ett löppass är bara välgörande, det finns inga risker att sabotera skrivandet alls. Både intrycken - den där rödhaken som står nästan stilla i luften och tycks iaktta dig på riktigt nära håll eller rådjuret som lyfter sitt huvud ur det höga gräset eller svanarna som sträcker ut ovanför grantopparna eller bara mörkret och tystnaden och vätan och elljuset och trummandet av fötter - och det inres återhämtning - efter tre fyra kilometer börjar problemet med ett ordval eller en rytmisering eller ett radbrott eller en kapitelstart att klarna upp eller mojna ut: stryk det där eller bara låt det stå (det kommer tusen nya radbrott och starter att oja sig över) eller ändra det bums du kommer hem och har snörat av dig skorna - ger kvalitet. Om inte annat så ger det tid. Allt skapande arbete kräver tid utanför arbetet, det är då det gror i dig, fröet.

Wednesday, June 21, 2017

att sluta röka

Ni vet hur det är att sluta röka. Eller det kanske ni inte vet; man behöver kanske ha varit nikotinist för att riktigt veta. Men ni vet hur människor är som försöker sluta röka. Inte ens under dödshotet (alla vet ju hur farligt det är) är det så lätt. Nikotinberoendet är svårt att tampas med. Vanan att ta en cigg sitter djupt; det är en stund av avkoppling. Men det går ju, till slut, att sluta. Titta hur det blev med krogarna; det tog bara något år innan de var rökfria. Liksom arbetsplatser. När någon tänder en cigarrett nuförtiden, blir omgivningen både förvånad och irriterad. Det är samma sak med jordklotet nu, och atmosfären. Oljeberoendet och utsläppen av koldioxid är som rökningen, fast för oss alla - människor, djur, växter - på jorden. På bara drygt 100 år har vi människor höjt koldioxidhalten i atmosfären till en nivå som är direkt skadlig. Temperaturerna stiger och klimatet förändras, och det går snabbare än någon har kunnat sia om. Det enda sättet att bromsa detta, är att vi lämnar oljeberoendet bakom oss, att vi minskar utsläppen. Och det måste ske drastiskt (det borde egentligen ha skett för längesedan, men då visste vi ju inte).

Den lilla flygskatten är signalpolitik åt rätt håll, men de åtgärder som behövs är betydligt större. Jag har skrivit det förut. Inför motbok på flygandet. Ransonera bensin. Se till att flygbiljetter kostar vad de ska kosta (subventionering av flyg och ingen skatt på flygbensin gör att konkurrerande trafikslag, som tåg, inte har en chans). Och sedan måste vi själva ta vårt ansvar. Och där är vi tillbaks till rökningen. Någon kan hävda att ingen kan ta min frihet - att ta en cigg - ifrån mig. Nej det är sant. Någon skulle också kunna hävda att ingen kan ta min frihet - att flyga vart jag vill, att färdas hur jag vill - ifrån mig. Men jo. Rökningen drabbar bara dig, särskilt när den passiva rökningens risker minskat. Men varje ton koldioxid du släpper ut, när du bränner bensin, påverkar någon annan; och ofta någon på en annan plats på jorden, mer utsatt för klimatförändringarna än din. Det drabbar också någon i framtiden. Dina barn. Barnbarn. Alla andra ungar. Och djur. Och skogar. Och hav.

Jag har skrivit mycket om det här, och delat mycket av klimatrapporter, forskning, mätning, effekter (skogsbränder, smältande glaciärer, torka, stigande havsnivåer, klimatflyktingar, nationer som försvinner i havet) och kommande effekter (hela habitatet kan bli obeboeligt, läs exempelvis Mark Lynas 'Sex grader', där det redogörs för hur världen kommer att se ut vid stigande temperaturer - vi vill inte dit). Stundvis blir man ju uppgiven. Trafikströmmarna som bara ökar. Resereklamen. Vi flyger mer (när vi måste flyga mindre). Köper alltfler bilar (här finns lyckligtvis en snabb trend mot hybrid- och elbilar). Tystnaden när ämnet tas upp; alla vill gärna inse faran men ett paradigmskifte (som detta är) tar lite tid. Omställningar är tunga att göra. Och ni vet hur världen ser ut: trumpismen och faktaförnekandet är verkligt farliga samtidsfenomen, inte bara vad gäller klimatfrågan. Protesterna från klimatförnekare kan vara öronbedövande (och påfrestande i sin ignorans). Och sedan detta, det sorgligaste av allt, att somliga försöker göra klimatkatastrofen till en politisk fråga, på vänster-höger-skalan (det är det inte, det är en fråga - precis som rökningen - för alla). Men. Det finns starka rörelser åt det andra hållet, både aktivister som agerar och protesterar och företag som arbetar för en ny framtid, där alternativa energikällor inte längre är alternativ. Problemet kvarstår dock, att vi varje dag bränner på tok för mycket olja, kol, bensin. Varje svensk medborgare måste minska sitt koldioxidutsläpp med tio ton per år (från 11-12 ton ner till 1 ton). All olja som redan är uppumpad och allt kol som redan är brutet, är redan det för mycket för vår atmosfär (dess skörhet och balans är anmärkningsvärt exakt: vi har liksom en himla tur att förhållandena mellan syre och kväve och kol är så finstämda som de är, här på jorden just nu, det är därför vi andas och finns). Varje försök till ny exploatering av oljekällor (som i Arktis) måste stoppas.

Ingen är ju perfekt. Vi kan inte predika för varandra. Jag har mina laster och jag har min egen koldioxidskuld jag behöver hantera; det är viktigt att göra det dagligen (hur kan jag resa på ett annat sätt, vad kan jag köpa istället för den här varan, vad innehåller den här produkten, hur är den tillverkad, vad finns det för alternativ). Det enda du kan göra är ditt bästa, agera utifrån dig själv och den kunskap du besitter. Skulle jag ge ett råd är det just att söka kunskap, läsa på, hitta vederhäftig information och forskning. När man hamnar i diskussioner om klimatet och dess förändringar är det påfallande ofta som den som förnekar och bestrider inte vet vad hen egentligen talar om; på det viset faller förstås argumentationen men viljan till förändring blir också mindre. Och vi måste förändra oss.

Det finns bra sajter. Stora forum. Man kan gå in på NASA, eller Naturvårdsverket, eller Naturskyddsföreningen, och söka upp deras klimatsidor. Se film! 'Before the flood'. 'En obekväm sanning' (ska finnas en sequel nu också). Gå in på UR Skola och sök på 'klimatförändringar'; det finns många föreläsningar och teveprogram. Och det finns alltmer bra litteratur. Den starkaste läsupplevelsen ger fortfarande Andreas Malms 'Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent'. Djup bildning och stor bildningseffekt. Malms historiska djupdykning 'Fossil Capital' är också läsvärd; den behandlar hela det moderna förloppet, från ångmaskinen och kolbrytningen på 1800-talet till nuet. Mark Lynas är också läsvärd; han tillhör de klimatskribenter som förespråkar ny kärnkraft (eftersom det är så bråttom att minska koldioxidutsläppen), åtminstone under övergången. Naomi Klein är också bra, givetvis agitatorisk, och tungt faktabaserad i sin argumentation. Själv ser jag fram emot att läsa Sverker Sörlins 'Antropocen' i sommar. Man kan också följa meteorologer och klimatforskare på Twitter och Facebook. Eric Holthaus, meteorologen som slutade flyga. Kevin Anderson, klimatprofessorn (som inte heller han flyger). Bill McKibben, grundaren av 350.org. Och i Sverige finns det många engagerade och kunniga. Pär Holmgren. Anders Wijkman. Johan Rockström. Och det finns de som går före , säger ifrån, och visar vägen. Malena Ernman. Björn Ferry och Heidi Andersson. Det finns också grupper på Facebook man kan gå med i och följa. Klimataktion. Klimatnyheter. Miljöpartiet är tubbat av mycket kritik utifrån och lite tyngda av regeringsansvaret, annars finns det starkt engagemang även där; är det något vi behöver är det livskraftig klimatpolitik (från alla håll: uppdraget är ju gemensamt: att rädda vår värld). Följ Greenpeace. Och nyhetsflödet; bara de senaste dagarna läser vi om värmerekord över stora delar av världen, om översvämningar på Grönland, om det ofantliga isberget som håller på att lossna från Antarktis, om permafrosten som släpper, om skogsbränderna i Portugal och Kalifornien, om öriket Kiribati som försvinner i havet, om hur klimatflyktingarna blir - och kommer att bli - allt fler.

Det är ju egentligen inte så att detta att sluta röka kräver mer kunskap. Alla vet redan hur farligt det är. Det är samma sak med klimatförändringarna. Kunskapen finns. Men medvetenheten skyggar vi för. Det som varit självklart under hela våra liv, och generationen före, måste nu omvärderas och vi måste förändra vårt levnadssätt. Det är inga konstigheter. Människan har gått igenom flera tidsåldrar förut. Sten. Järn. Brons. Nu är det oljeåldern som håller på att ta slut och övergå i något annat. Det är spännande. Utmanande. Svårt. Jag minns när jag lyckades att sluta snusa (det var fruktansvärt; nikotin sägs ju vara lika beroendeframkallande som heroin); jag såg det som en utmaning, ett uppdrag. Nikotinet - och beroendet utav det - blev min duellant, min fiende. Nu är det oljan och oljeberoendet som är vår gemensamma stora utmaning. Bill McKibben kallar det ett krig. Jag vet inte, vi kanske måste betrakta det så. Men arbeta med fredliga medel, tillsammans.

Foto Magnus Carlbring 2017

Saturday, June 17, 2017

Sunday, June 11, 2017

skicka ljuset

Alla människor gör fel allting är uppochnedvänt ingen är helt okej det är alltid något som strular hur man än vänder sig och vrider sig får någon alltihop om bakfoten och så står man där med en kontakt och en trasig sladd och en enda sko på fel fot och en hel massa missförstånd inom sig som gör en utom sig och det finns miljoner saker vi kan säga och skriva till varandra men varenda jävla gång är det någon som tar dina ord och visar deras avigsida och tolkar alltihop på ett sätt som är absolut fel men ändå inte eftersom våra olika verkligheter glider ihop ibland och då och då ifrån varandra och det är där - i jacket - som vi försöker hitta en rimlig nivå av kommunikation en bärande våg en linje som alla kan koppla upp sig på men lik förbannat när hela nätverket tycks ha hittat rätt kanal så är det några dårar som väljer att slå in på en annan helt egen och kanske nyupptäckt väg och man får stå där i skogsbrynet och vråla sig ursinnig och tom som en pantflaska innan någon lystrar och kommer till undsättning för att försöka förklara att det är så här det fungerar och alltid har gjort vill säga inte alls hela systemet bygger på att det raseras gång efter annan och att vi glömmer dag från dag vad vi har gjort och sagt och till slut finns det ingen annan utväg än att sätta sig ned och tvinna ihop alla sladdar och hitta noder och färger och sammanhang och ordföljder och förklaringar och innebörder helt själv vilket leder till att när du till slut ska göra dig hörd är det inte en enda människa som begriper vad du vill ha sagt och du inser med viss lättnad att den största texten vi har skrivit till varandra är den ordlösa den som är som ett moln som du kikar på när du ligger på rygg i det junifrodiga gräset och du ser hur de starka vindarna en mil där uppe ovanför dig sliter tag i molnkanterna och vrider allt ljus och allt syre till en väldig virvel som fångas av termiken och lyfts högre och högre tills is och vatten och ånga tunnas ut och strös över himlen som ett sista kvällsljus och du har exakt i det ögonblicket fått ihop stickkontakten och skruvat fast den vid lampsladden och pluggat in den i väggen och nu, nu tänder du lyset. Ser du hur glödlampan sakta fylls av din glöd och lyskraft. Skicka ljuset till varandra. Låt budkavlen gå.

Friday, June 09, 2017

jävla idioter

Ägnar all min tid åt att skriva
"jävla idioter" överallt: i varenda
uppdatering, på varenda sajt, i varenda
forum, diskussionstråd, mejl, tweet,
sms, inköpslista, telefonkladd, dikt,
romanutkast, novellskiss, artikel,
debattdrapa, avsiktsförklaring,
manifest, jag skriver hela tiden
på betongväggar, tangentbord,
fönsterglas, parkbänkar, ristar
i trädstammar, i vatten, i sand, i
stora blänkande bokstäver
över bergväggen; jag skriver
att allting är förtvivlat och allting
försöker ändå att skimra
Och sedan går jag tillbaks
och stryker alla "jävla idioter"
Ritar dit ett blött hjärta istället


Tuesday, June 06, 2017

highbrow lowbrow

"Highbrow, lowbrow, chasing illusion"

Trodde någon att Bob Dylan skulle skriva ett lärt intertextuellt tal om - typ - sina personliga referenser och göra avslöjande analyser och snudda vid någon slags sanning om sin egen lyrik eller narrativitet? Kanske att det skulle vara en politisk drapa (vad är politik, vad är inte politik)? Eller en traditionell Nobelföreläsning: lång och sirlig? Trodde någon att Dylan skulle leverera ett tal som INTE vållade omedelbar debatt och vitt skilda ståndpunkter?

Hur ska man säga? Han förnekar sig inte. Historien kring hans verk och konstnärskap är alltid likadan. Om detta ska ni skriva. Hyllanden. Och spott och spe. Rörelsen är igångsatt. Och poeten - vart tog han vägen? Är det ett trolleritrick? Eller en lycklig slump. Eller en genomtänkt plan. Eller är det bara, som det är.

Kritiken är från vissa håll häpnadsväckande ogin. Talet jämförs med en skoluppsats. Inläsningen till jazzpianot hånas. Valet av omnämnd litteratur anses alldeles för banalt. Sönderlästa klassiker. Varenda människa vet ju hur det går för kapten Ahab, i denna övertydliga allegori över Amerika. Och Odyssevs. Förbannade roadmoviedramaturgi. Och alla dessa män. Varför? Givetvis kan det vara sorgligt att det är en värld fylld av manliga förebilder och figurer Dylan beskriver. Men det är ju vad man brukar kalla ärligt. Så ärligt som nu konst kan vara.

Vi vet inte om det är alldeles sant, men känslan av att ett konstnärskaps begynnelse och förstaintryck gestaltas är tydlig. Och Leadbellys musik är viktigare än någonting annat - där är skivspåret att följa. "And that record changed my life right then and there. Transported me into a world I’d never known. It was like an explosion went off." Vem var Leadbelly. Vilken roll har han haft i amerikansk kultur (och i kultur över huvud taget)? Läs vidare.

Talet har en dansant rytm. En tydlig rörelse. Det är märkligt när man hör något helt annat än vad de som upprörs och förkastar hör. Det är ju ett elegant - och enkelt på det bedrägliga vis som saklig poesi kan vara - framförande. Och det är väldigt oralt; det ingår i en tradition. Jag hör ett musikstycke och en flytande rytmisk prosadikt.

Jag hör också Dylans radioshower; det är mycket av den rösten i detta. Närheten. Tilltalet. Mjukt och vasst. Ett rytmiskt dyk i minnet. Hur han går från "jag" till "vi" till "du". "You’re so alone. Then a piece of shrapnel hits the side of your head and you’re dead. You’ve been ruled out, crossed out." Bob Dylan har ju dessutom blivit en crooner. Musikvalet på hans senaste skiva är en ny förvandling. Och en historielektion.

Här - i the speech - finns också en omedelbar närhet till beatpoesin: till Kerouacs rytmkänsla, till William S. Burroughs uppräknande, sakliga prosa alltid fylld av namn karaktärer platser. Och till Ferlinghettis inläsningar till jazzmusik. The beat.

Och så innehållet. I kritiken jämförs det med högstadieuppsatser och illustrerade klassiker. Jag ser in i Bob Dylan själv, eller snarare: i en bild vi har av Dylan. Vi vet ju ingenting. Jag tror inte att det är ett spår självbiografiskt, inte mer än något annat av vad han har skapat. Men i valet av ord syns mycket av det som är typiskt (så typiskt som det ständigt ombytliga nu kan vara) Dylan. Det finns en biografisk berättelse i genomgången av texternas handling och av dess karaktärer. Ahab. Paul Bäumer. Odyssevs. Det där kan man tolka som uppriktigt.

För vad är det Dylan säger när han redovisar handlingen i dessa berättelser? Vad är det han väljer att återberätta? Hur faller orden.

"He’s stranded on a desert island. He finds deserted caves, and he hides in them."

"Everything is mixed in. All the myths: the Judeo Christian bible, Hindu myths, British legends, Saint George, Perseus, Hercules"

"Highbrow, lowbrow, chasing illusion, chasing death"

"We see only the surface of things. We can interpret what lies below any way we see fit."

Är det inte sina egna texter han beskriver? Relevant. Tydligt. Men också med en enkelhet (enkelhet är inte farligt men det är svårt) som är precis så ytlig som citatet här ovan dikterar. Vi kan tolka in vad vi själva vill. Texten, låten, är inte författarjagets utan publikens. Dylan har ju aldrig utgett sig för att vara något annat än en låtskrivare och sångare. Varför skulle han då ha producerat ett tal som beskrev någonting annat?

"The leaders and the generals gain fame, and many others profit financially. But you’re doing the dirty work. One of your comrades says, 'Wait a minute, where are you going?' And you say, 'Leave me alone, I’ll be back in a minute.'"

Det här är den mest konstnärligt lustfyllda och öppna Nobelföreläsningen sedan Harold Pinters blixtrande nattsvarta dödsmässa om skrivandets villkor satta i relation till en iskall politisk människoverklighet. Precis som hos Pinter - som ju arbetade med röst och tonfall - blir Dylans egen röst och dess variationer och betoningar lika viktigt som talets innehåll.

Framförandet sjunger. Lyssna till hur han biter tag i substantiven. Lyssna till melodin, hur orden drivs ihop, som i en lång sång. Det är en narrativ poets tal, en visdiktares. Sedan kan man ju tycka illa om att trubadurer premieras; så har det alltid varit. Nederst på stegen, ja nere i den gestaltande leran, är barden. Ett snäpp över befinner sig dramatikern. De mest kritiserade prisen är ju också Dario Fos, Harold Pinters och Bob Dylans. Kanske är det de mest livfulla och roliga författarskapen i listan av pristagare också; de kommer att bli kvar. Men också hånet.

En liten jämförande utvikning: Hur är det med Carl Michael Bellman? Denne lekare. Betraktas han ännu efter förtjänst (vårt viktigaste och mest spänstiga och språkligt innovativa författarskap), efter två hundra år? Eller finns det spår kvar av missförstånden gentemot den lyriker som tillåter sig att blanda former och gå mellan högt och lågt alldeles naturligt? Är det ännu rumsrent? Följdfrågan är förstås: Vill det bli rumsrent? Att på allvar jaga illusionen, och döden.

Bob Dylan har - hursomhelst - återigen vänt upp ned på kritikerkåren och skapat oreda och debatt. Han synliggör alltid något med sina verk. Alltid. Det är väldigt muntert.

Thursday, June 01, 2017

hur tänker vi?

Tillväxttankens kortsiktighet är förödande. Människan är en snabb varelse. Naturen långsam. Vad vi har gjort under den fossilberoende eran - oljeåldern - är något slags makabert rekord i miljöpåverkan. 2016 var det varmaste året i modern tid. Och 2017 kommer att slå nya rekord. Halten koldioxid i atmosfären är högre än den har varit på 4 miljoner år. Och ökningen har skett på 150 år, sedan vi uppfann ångmaskinen och förbränningsmotorn och började bryta kol och pumpa upp olja. Människan krossar evolutionen under antropocen; vi smular sönder en långsamt utvecklad livsmiljö. Bara en nedstörtad asteroid kunde åstadkomma samma förödande effekt. Förändringarna syns redan på jordklotet: avsmältning av glaciärer och polarisar, allt kraftigare tyfoner och orkaner, klimatflyktingar från önationer, absurda väderskiftningar, en golfström som hotar att deklinera, grundvattennivån sjunker, torkeperiod på torkeperiod i Afrika, regnskogarna torkar ut och förlorar sin livgivande funktion, arter dör ut. Och vi har inte höjt medeltemperaturen med så mycket mer än 1 grad ännu. Målet är att bromsa vid 1.5; det är redan kört. 2 grader är nästa trappsteg; om vi slutar bränna fossilt - nu - kan det gå. Nu. Men vi tänker inte så. Hur tänker vi? Tänker vi alls? Ska hela Nordafrika och Mellanöstern och Sydeuropa förvandlas till öknar först? Medan kustnära städer och regioner (Florida, London, Indonesien, New York, Belgien, Nederländerna) samtidigt dränks av havsvatten? Ska våra barn och barnbarn verkligen behöva bygga barriärerna själva? Ska omställningen behöva ske i elfte timman (det är egentligen nu), eller när det redan är för sent? Måste alltihop tippa över innan vi på riktigt förstår allvaret? Varför lyssnar vi inte på larmrapporter och forskningsresultat? Varför läser vi inte av mätningarna? Varför är vi ansvarslösa? Så här: "The person who harms others by burning fossil fuels cannot even potentially encounter his victims, because they do not yet exist. Living in the here and now, he reaps all the benefist from the combustion but few of the injuries, which will be suffered by people who are not around and cannot voice their opposition." - Andreas Malm, Fossil Capital (Verso, 2016). Vi lever här och nu. Men nuet är utsträckt, som en linje framåt och en linje bakåt. Lika viktigt är det att ta tillvara det historiska minnet - Hur kunde vi göra på det där viset? - som att tänka framåt, generationer framåt: Hur ska det bli om vi fortsätter på det här viset?
Foto Magnus Carlbring 2015

Thursday, May 18, 2017

revolutionen

Kompromissar inte med revolutionen. Glömmer inte varför vi kom hit (för att bli jämlika och lyfta upp varje människa). Skriver sönder alfabetet. River ner bokhyllan och drar pärmen av gamla uppslagsverk och tejpar upp porträtt på alla människor som trodde att de förändrade något (när de i själva verket förstörde den långsamhet som vi har gemensamt med: uråldriga barrträd, valar, glaciärer, orangutanger, alla bladverk, flockar av undulater). Kastar kniv. Lurar i alla andra någonting som gör dem glada. Jag viker ihop himlen. Gör en dagbädd av strimlade nyheter. Är inte tyst. Jag tror att den första gnistan är den starkaste och att det är den vi hela tiden ska återvända till och aldrig glömma; det är det grövsta misstaget. Ekelöf återvände alltid till 'sent på jorden'. Kanske eftersom det alltid var det. Det är kanske alltid det. Eller tidigt i början på någonting. Egentligen vet vi ingenting. Rymden håller upp oss mellan tummen och pekfingret och tittar på oss med sitt bläcksvarta öga. Vi springer ditåt. Vi springer hitåt. Flyttar in i ett nytt universum, ett där dimensionernas genomskinlighet gör att vi kan sväva mellan varandra precis på det sätt som vi föreställer oss att själar gör (fast vi har ingen själ: allt är mörk materia eller ett slags inre duggregn). Jag skriver ett manifest som jag oavbrutet reviderar; varenda rad äter upp den som kom före. Jag är Pacman, ett slags poesins sopmaskin som borstar vintersmutsen och vårdammet och höstgruset från tangentbordet. Så att nu kan trafiken ta sig fram. Så att nu kan vi gå barfota. Så att nu kan vi marschera. Vi vecklar ut de röda fanorna. Vi vecklar ut de svarta fanorna. Vi hissar de himmelsblå flaggorna. Vi kastar regnbågsfärgat konfetti från hustaken. Det är alltid en ny fred som kommer. Det är alltid ett krig som nalkas. Det är alltid så patetiskt (på ett stormande och genuint vis) att finnas till. Jag finns till, jag vill tro det; jag är bombsäker på att jag är osäker. 


Foto Magnus Carlbring 2017

Friday, May 12, 2017

väljarbarometern

Enligt den senaste
väljarundersökningen vill alla
människor bli älskade
Alla vill ha ett eget hem
Vatten att dricka och mat nog
för att klara dagen
Varenda människa vill älska
tillbaks och stödja dem
som har det lite svårare
Alla instämmer i påståendet
att livet är ett ämbar
som vi fyller tillsammans
Varenda en kryssar i
att de har en levande själ
som de inte begriper
En längtan som är svår
att alldeles tillfredsställa
Ett minne av någonting fint
och ett starkare av det hemska
Enligt väljarbarometern vill alla
känna gräset under fötterna
Och sanden som är varm
Närheten till havet
En skog som andas långsamt
Enligt varenda undersökning
vill vi ha en kram
innan vi somnar eller ett ord
som ger lite av tröst
En del bryter dock mönstret
och vill ha något annat
De vill vända ut och in
på tillvaron och inte välja alls
De vill inte svara på frågor
Ingå i den här gruppen
De vill vara fria
Ingen vet exakt vad frihet är

Foto Magnus Carlbring 2017

poesins uppgift

Vad är poesins uppgift
Att förenkla djupet att fördjupa det enkla
Vara opretentiöst pretentiös
Brinna kallt
Livet är ett diktutkast ett diktutkast
Är livet
alls

Foto Magnus Carlbring 2017



diktens uppgift

Vad är diktens uppgift
Att inte ha en uppgift


Foto Magnus Carlbring 2017

Thursday, May 04, 2017

sova räv med poesin

Sova räv med poesin?

Ja det är tvunget; läs som Den vandrande
vålnaden sover. På stengolvet. Alltid
lätt. Alltid beredd på att vakna
ur drömmen.


Foto: Magnus Carlbring 2016

klämma lite på poesin

Klämma lite på poesin?

Ja det kan man väl göra, den är ju lägst
och högst av alla litteraturformer.

Två spröda kex med en marshmallow i mitten.

Universum är en marshmallow. Expanderar.
Är fyllt av skum och mörker. Gott att grilla.


Foto: Magnus Carlbring 2016

sparka på poesin

Sparka på poesin?

Ja det kan man väl göra.

Detta mjuka block av granit.

Foto: Magnus Carlbring 2016



Friday, April 28, 2017

jag vet att det här inte blir bra

Jag vet att det här inte blir bra
Jag vet att det här är alldeles för enkelt,
att slå sig ned efter en dags arbete
Och efter ha läst alla dessa artiklar
Och uppdateringar
Och mött alla dessa människor och ätit
all denna sallad ost bröd druckit allt kaffe
Och allt te
Och lyssnat på musiken (Mavis
Staple, lyssna: My heart lifts
when I sing)
Och reflekterat över: krig religion terrorism
nazism mord klimatet koldioxidhalterna (vad rolig
mänskligheten är) och stått i affären
ett par gånger vid varubandet
och lassat upp
Och vandrat sina tre fyra kilometer
Och letat efter allt borttappat
Och känt solen i ansiktet igen
Och sett en måsfågel och haft svårt
att avgöra vilken art det är (de är kniviga)
Jag vet att det här blir lite valhänt kanske
Lite hitåt och ditåt lite privat men ändå
inte brännande lite vardagligt men ändå
inte och för läsaren fullkomligt
utplattat: det här är ingen dikt
som du kommer att minnas, har du ens
läst den till slutet är du bara att gratulera
för här kommer den sista raden




Wednesday, April 26, 2017

du behöver värma upp

Du behöver värma upp. Du behöver byta fokus. Du behöver koppla av. Du behöver semester. Du behöver upptäcka något nytt. Du behöver satsa på dig själv. Du behöver ta lite ledigt, från dig själv. Du behöver varva ner. Du behöver få fart på alltihop. Du behöver komma lite närmre. Du behöver vända på perspektivet. Du behöver få lite lagom distans. Du behöver vidga dina vyer. Du behöver närläsa det här. Du behöver inte hela tiden ifrågasätta. Du behöver läsa på bättre. Du behöver lägga dig ned, på rygg, och låta skeendet själv ta överhanden. Du behöver befria dig från känslan av att det vilar ett ansvar över dig. Du behöver inga pauser, du behöver få igång motorn på allvar, du behöver varva upp, du behöver lägga i en ny växel, du behöver veva ner sidorutan and let the wind blow back your hair. Du behöver musik. Du behöver arbeta till musik. Du behöver inte fortsätta på samma ställe som igår. Du behöver förändring. Du behöver lite frisk luft. Du behöver en rejäl omgång. Du behöver logga ut. Du behöver absolut inte uppdatera. Du behöver vara ifred. Du behöver inga vänner, inte just nu. Du behöver en kram. Du behöver ett sammanhang som du begriper. Du behöver vara befriad, från tankar. Du behöver fördjupa dig i något, vadsomhelst. Du behöver jord. Du behöver frön. Du behöver en kanna vatten. Du behöver öppna balkongdörren och skura golvet. Du behöver inte bestämma dig exakt nu, för vad du ska göra om en liten stund: nu passerade ändå nuet. Du behöver återhämta dig. Du behöver minnas. Du behöver glömma. Du behöver nya skor. Du behöver ett paket knäckebröd. Behöver du inte provsmaka någon av de nya glassorterna? Behöver du hjälp. Behöver du hjälm. Behöver du inte ett uppslag. Nej. Du behöver inte lyssna på mig. Du behöver lyssna på din inre röst. Du behöver skogen. Promenadvägarna. Du behöver ett berg. Solsken. Du behöver regn och uppförsbackar och rejäla byar av motvind som suger tag i jackan och armarna och tvingar dig att arbeta hårdare och mer beslutsamt. Du behöver all tid i världen. Det har du. Det har du inte. Du behöver time out. Du behöver en utsträckt hand. En penna. Papper. Du behöver lägga handen på papperet och hindra det från att blåsa iväg och du behöver - nu - bokstavera allting som är viktigt för dig (det kanske inte är så mycket, som du behöver) och sedan behöver du knyckla ihop alltihop och resa på dig och gå ett varv inuti dig själv innan du sätter dig igen och provar på nytt. Kom igen. Vad är det du behöver?

Monday, April 24, 2017

yttrandefriheten

Yttrandefriheten är ingen leksak. Upphovsrätten är dess genomskinliga sigill, vattenstämpeln i varje diktares hjärta. Det här är mitt ord. Det är inte ditt. Ändå är det ditt ord.

Monday, April 10, 2017

jag vet ingenting

Jag vet ingenting
Alla de som vet så säkert
allting, vet de verkligen
allting så säkert
När jag skriver nu blir orden
alldeles genomskinliga
Jag kan skriva nya ord
ovanpå de gamla, och gamla
ord inuti de nyskrivna
Men ingenting är säkert
Mer än det osäkra
Spar på det här
Blås på såren med ord
De är tysta

allt liv är ett

Allt liv är ett. Om vi inte vill förstå sammanhangen. Om vi inte vill se att du är också jag. Att den andre alltid också är jag. Att det finns ett vi, bara ett. Och att det övergår i allt, det är en fysisk sanning. Allt är i allt. Om vi inte kan vara både oss själva och varandra. Om vi inte kan. Om vi måste kunna. Om jag kunde. Om jag bara kunde skriva något. Om jag visste att det fanns ett ord som var klart, en fras som var mer uttalad än de andra, om det fanns något som förlöste, som enade. Om det ens kunde vara trösterikt, det jag skrev. Om det ens kunde vara. Jag skulle vilja skriva något som blev lika organiskt och verkligt som en blomma, som hade doft och kärna i sin stjälk och som vi kunde både hålla i, och släppa. Jag älskar att finnas till. Det är så svårt.

Scilla. Foto: Magnus Carlbring 2017


Tuesday, March 21, 2017

världspoesidagen

Idag är det världspoesidagen
Idag är det världspoesidagen
Idag är det världspoesidagen
Idag är det våldspoesidagen
Idag är det vardagspoesins dag
Idag är det verfremdungspoesidagen
Idag är det vämjelsepoesidagen
Idag är det poesipoesidagen
Poesi är det i världen idag
Idag är det en vanlig dag i världen
Poesi är hela världen
Idag är världen poesi, idag
är poesi
poesi
Är poesi världen, världen är
inte poesi: poesi gör världen idag
ett poem: allt är poesi
Idag är ingenting poesi, allt
är våld idag och värld
Idag är det världspoesidagen
Idag är det idag
Idag är poesi
Är poesi
poesi
idag

Tuesday, February 21, 2017

några ord till en dikt

Om jag orkar
ska jag sätta samman
några ord
till en dikt: jag vill
att det ska vara örnfjädrar
som ligger spridda
i gräset: ni vet dunet
och de där stråkvassa
fanstrålarna i vitt och guld
som slår upp mot solen
eller så stryker jag det där
och skriver något mer diffust
det rinner igenom allt
sovel: skorpsmulor
vi kan trösta oss med mat
istället: öppna ett paket
och slå upp något
ord: frasar
det inte om poesi
så frasar det inte
om något
alls


Foto: Magnus Carlbring 2016


Friday, February 10, 2017

sover

Jag sover tio minuter per natt,
det är den nya supersömnen
Jag äter ingenting alls, det är
den nya superdieten: om du inte
äter spar du energi och energi är tid
Och tid är pengar: jag gör aldrig
av med några pengar, det är
den nya superkonsumismen: att inte
handla genererar enorm köpkraft
Jag är inte längre ett jag
Jag är en potential: allt är möjligt
Att finnas till är det möjligas konst

Foto: Magnus Carlbring 2016


hjärtmaskinen gråter

Lyssnar på Mozart låter Mozart dra rakt igenom hjärnkontoret hjärtmaskinen gråter Mozart vrider Mozart ur natten tills februari försvinner jaga ut det här Mozart den här Mozartkylan som aldrig blir riktigt verklig allting är byggt av Mozart det här är Mozart: Mozart som biter sig fast i idévärlden eller välter omkull de där föreställningarna vi har om att det finns en självklar anledning till att Mozart fanns nä jag vet inte: är det här slump allting liksom krona: du är Mozart klave: du är en byracka en gatuhund eller en ... näckros eller Mozart varenda länk i dna-kedjan är obrutet lik den andra vi är alla Mozart de flesta varelser som har funnits på jorden finns inte längre varken arter eller individer vi bor på en plats där undergången och utplånandet är en del av Mozarts musik eller inte kanske är Mozarts musik själva motsatsen: anledningen till att hålla kvar vid det som är här: violinen lätt som en gräshoppa bara dess skal eller en vinge som är avsliten eller ett veteax som bryts av eller en av bilarna som susar förbi i mörkret: Mozart bakom ratten Mozart i baksätet det är Mozart som står vid övergångsstället och fryser och längtar hem eller är försvunnen i en svit pianoslingor harpa horn bröte av plötsliga körer alla Mozart står i en stor grupp på Mozartsplatz och sjunger eller bara vrålar ur sig Mozart Mozart Mozart: här är ett litet rum fyllt av Mozart som bara växer och växer.

Foto: Magnus Carlbring 2016


skriklåda

Sociala medier som en skriklåda.
Du sticker in huvudet och skriker.
Du drar ut skallen och känner dig upplivad
eller döende: jag vet inte. Du har sårat
tusentals människor och kränkt lika många
och du har skyltat med din okunnighet
och din obalans och din aggressivitet
och dina fördomar och din rädsla.
Vad har du åstadkommit. Vem hör ditt
förtvivlade skrik av förtvivlan.

Foto: Magnus Carlbring 2017




Monday, January 30, 2017

i kärleksbenet

när telefonen ringer sveper samtidens släpljus ut till offren på

arenan för att begå historiska misstag och glömma allt på nytt

de två kaffeplockarna sträcker på sig – hon är snyggt gravid –

och vänder sig mot varandra när krigsmörkret chockanfaller

en plastdetalj som är svår att härleda ligger vit under paniken

och konstituerar bilden av mansgrisens världsherraväldes slut

invikt i kärleksbenet: gråsuggans tindersmitta det nyprasslade

fottrummandet som nästan ingen hör: syreatomer dammsugs

under evighetströsklarna och upp ur fjällmassivets innerficka

varje löv som minns hur ni har det spricker av outsäglig sorg

när familj efter familj rämnar framför storbildsapparatens hat

havsrymden har iskall och svart slutit sig över allt genomuselt

vi gjorde varandra: kolonialismens motor går på tomgångsolja

de triumferande pokermiljonärerna vrids i kramper under oss

innan de nedgörs av ljusvågor och vi lyfts in i ett nytt tidevarv

Ur Hord, 2012
Foto: Magnus Carlbring 2016

Friday, January 27, 2017

det är en dikt förstås

Det är en dikt förstås
som ska rädda världen
Insikten om att ord, några få
rader, är värda så mycket
mer än vad vi annars
strävar efter: läs dig så där
självklart lycklig

Foto: Magnus Carlbring 2017


läs

Läs fast dig
i diktraden
som ett sår
som sakta
läker samman
ord vid ord

Foto: Magnus Carlbring 2017


Thursday, January 26, 2017

vad är USA

Vad är USA
Varför är det viktigt
Vad byggde USA: jakten
på buffeln - ett medvetet försök
att utrota det djur
som ursprungsbefolkningen levde
med och utav
Kolonialismen
Slaveriet
Militarismen: de dog med stövlarna på
Nationalismen: America first
är inget nypåfund
Imperialismen: CIA:s medverkan
i kuppen i Chile, USA:s inverkan
och stöd till högerregimer
i Latinamerika, kriget i Vietnam,
invasionen av Irak: just follow
the dollar
USA är också en mytologisk
skapelse: presidenten som svär in sig
under den vithövdade örnen
och till Gud: ett imperium
måste ha sin gemensamma mytologi
och sina yttre fiender
för att hålla samman; USA
är också en nation byggd
av migranter och flyktingar, en nation
som värnat det fria ordet, någorlunda,
och yttrandefriheten, någorlunda
Kapitalismens huvudsäte, en svajande
nation i begynnande handelskrig
med Asien: hur börjar krig,
vad krigar människor om: mark,
fyndigheter (olja), gränser, just follow
the dollar
USA är också soulmusik
och rock'n'roll och hiphop, USA
är en ström av ord: poesi, hela tiden
flyktingens och de hemlösas plats
USA är Sylvia Plath och Langston Hughes
samtidigt: det är samtidigheten
som är USA: Rocket to Russia
och Jesus Walks i samma skeende
USA är en ung nation
fylld av vapen: 30 000 människor dör
varje år i USA på grund av handeldvapen
USA har flest fängelsekunder per capita
i hela världen, jag vet inte
om USA har säkrat världsfreden
eller eldat på krigen: USA:s inblandning
i världens oroshärdar är otaliga
Och nu bygger man en mur
kring USA och stänger landets gränser
Well, alright: do it: världsfreden
och klimatrörelsen får komma annorstädes
ifrån, eftersom atomuret tickar
väldigt fort och koldioxidhalten stiger
fasansfullt fort och vi rör oss in i en tid
av eskalerande temperaturer
och upproriskt klimat; om inte USA
har kraft att säga ifrån så får vi andra
säga ifrån, och lyssna
till det andra USA som rör sig
framåt nu: RESIST

Foto: Magnus Carlbring 2017

Wednesday, January 25, 2017

vrid på kuben

Och en dag kommer anklagelserna om saker du inte har gjort - du vet att det inte är sant, du vet ju vad du har gjort, vem du är, men du blir samtidigt märkligt ... osäker - och som du ska straffas för och hur du än förklarar att du är oskyldig så vet ingen längre vad som är riktigt riktigt och följden blir att rädslan börjar sippra in, den blir ett gift som sprids mellan människor, och man börjar misstänkliggöra varandra. Här går det väldigt fort. Ingen hinner reagera och än mindre reflektera. Ser du. Myndigheter tystas. Öppenheten sluts. Människor börjar fängslas. Journalister först, så är det alltid. Granskare. Ögon. Fria tänkare. Politiker. Oliktänkande. Och andra som du inte kan begripa varför. Din granne. Någon på jobbet. Folk som inte ens beter sig annorlunda. Den anonyma massan fylls av hål, där människor en gång varit. Alla är misstänkta. Du kan inte gömma dig eftersom överallt är du din egen fiende. Nu stängs tevestationer ned. Tidningsredaktioner mer eller mindre plomberas, eller börjar ge ut de mest underliga tidskrifter eller reklamblad om egentligen vad som helst: utom sådant som du vet vad det är. Du säger något, ställer en fråga till någon. Vad är det som händer? Och plötsligt är du anklagad för att vara medskyldig, till vad det nu är. Kan journalister påstås vara de mest lögnaktiga av alla, då kan vad som helst hända. Du är inte heller pålitlig. Och inte du. Eller du. Känner du inte att det du har gjort, eller sagt, eller tänkt, är skadligt - både för dig och för andra? Marken gungar. Väggarna kryper inpå oss. Det finns ingen relevans längre, i skeenden och utsagor. Det är hemskt otäckt. Men du kan inte stå emot. Din jagbild är helt ruckad. Tänk om jag - alltid - har haft fel? Tänkt fel saker. Sagt fel saker. Skrivit fel saker. Tänk om det finns en alternativ sanning: i ett kalejdoskop faller bilderna huller om buller - men med en logik som jag inte själv förstår. Vad är äkta, nu längre. Jag vill tänka att vassa pennor och ett öppet internet kommer att avslöja oriktigheter och bedrägeri. Men hur kan jag vara säker. Hur kan du vara säker. Hur kan någon någonsin vara helt säker. Kanske så här: genom att putsa varje ord och genomlysa varje skeende och genom att inhämta all kunskap som finns från alla möjliga håll och med källkritisk briljans faktiskt utröna vad som är det korrekta och vilken forskare som är mest adekvat och vilken bild som inte ljuger och vilka människor som står på den rätta sidan: den sida som äger förmågan att se alla sidor. Vrid på kuben. Det är faktiskt samma verklighet du ser från alla håll. Det finns en faktiskt och påtaglig verklighet som rymmer alla möjligheter. Se klart. Och gestalta det tydligt. Skriv ner det.


Foto: Magnus Carlbring 2017

Monday, January 23, 2017

det är sant

Och när du läste Orwells 1984
Och när du läste Ray Bradbury
och Aldous Huxley och när du såg
Truffauts filmatisering
av Fahrenheit 451, när du läste
som väldigt ung P.C. Jersilds
dystopier, när du såg
dokumentärerna från andra världskriget
När du såg Hiroshima, mon amour
med Marguerite Duras inre monolog,
tankeströmmen, dikten, i början, där
verklighet och historiskt skeende
blandas samman: autenticitet
och dramadokumentär
och dikt: de möjliga händelserna
som har skett, som du inte upplevt
Och som kan ske igen: Hiroshima
kan ske igen: allting du gör nu
handlar om denna enda sak
Begränsa utrymmet
för människor att förgöra varandra
och fyll det istället med klarhet
och poesi och iskall analys
Ställ allting till rätta
eller ifrågasätt allt oavbrutet: det här
händelseförloppet är mitt liv
Du satt där i din fiktion och erfor
hur texten blev alldeles levande; ur texten
klev det oupplevda och blev ditt
Du är den som rymmer till friheten
Läs om allting, fördjupa nuet
med ett svep över det historiska, helt
objektivt faktiska: vi har varit här
och utfört dessa grymma handlingar
Men nu är vi förändrade människor
Är vi inte förändrade
Vi är förändrade

Det är sant

Wednesday, January 18, 2017

slå över till mozart

Slå över till Mozart: byt soundtrack,
logga ut ur bruset
Det här är en våg av betong
som stelnar
Snön koagulerad till svartbrun is
Skriver små nottecken
i fönsterrutans smuts: trafikströmmen
tar om samma stycke igen,
och igen

Foto: Magnus Carlbring 2017


Monday, January 16, 2017

allt är bra

Allt är bra
Det snöade nyss
rakt upp: en mörk dröm
av ljusa askflagor
mot himlens isgolv
Telefonen surrar dovt
när någon retweetar
ditt liv

Foto: Magnus Carlbring 2017


Friday, January 13, 2017

koltrastarna

Koltrastarna landar
på balkongräcket
som stora svarta tårar
eller riktigt hemska
liknelser: skratt
inifrån ett mörker
du flyr så snabbt
solen kräver av dig


Foto: Magnus Carlbring 2017


Monday, January 09, 2017

tre enkla dikter

Ett

Skriv en dikt
i samma tempo
som du andas
Tänk inte
på någonting
annat än dikten
du skriver
just nu


Två

Dikten
är ett paket
Litet
Inslaget
i natt
och ljus
Öppna det
i drömmen
Tyst


Tre

Gräv ut
ditt medvetande
ur midvinternatten
Polera de där
uråldriga kollektivt nedärvda
tankarna du har
Andas på dem
Tina upp
Skriv sakta


Foto: Magnus Carlbring 2017


Thursday, January 05, 2017

mörkret

Kravlar upp
ur mörkret
bara för att finna
nytt mörker
Kravlar ner
i mörkret igen
Heliga mörker
Djupa tystnad
där intet möter
intet: tänd inte
ljus tänd inte
en enda tanke
Låt mörkret
vara mörker
länge än

Foto: Magnus Carlbring 2017


Wednesday, January 04, 2017

jag

Jag laddar batterierna
Jag har skaffat nya, de är
av glas: de är så starka
och så ömtåliga
Orden spricker redan inuti
och när jag spiller ut dem
är de trasiga och farliga
Allt det här är fullt av gråt
och uppdämd sorg: tillvaron
är ny varje dag, jag åldras
aldrig: varje nyskriven versrad
är ett plåster som slits loss
Det gör inte ont, det är skönt
Här är en helt ny text
Ät den till frukost, slicka
försiktigt på dess rygg
innan du klistrar igen
kuvertet och glömmer
hur det började: med ett
litet jag.

Foto: Magnus Carlbring 2016